Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
som grips av den oss alla stundom anfäktande
upprorsanden och, tillfälligt besatt av denna,
går ut på jakt efter sin förlorade melodi. Dat
blir inget uppbrott på bleka allvaret och över
alla gränser, fast herr Blink vrider om näsan
på chefen och oroar hustrun, bara en otåligs
genomsnittliga eskapad med litet oskyldigt
festande en aftonstund. Chefen visar sig ha
försnillat, och hustrun glömmer sin rättmätiga
vrede vid blotta åsynen av sin förlupna make.
Så nådigt är väl inte livet för alla kontorister
och äkta män, som hoppat över skacklarna.
Slutet för makarna närmare varann.
Sensmoralen är den, att den viktigaste gränsen
att forcera är gränsen mellan två människor.
Och detta är vackert tänkt.
Sagan om genomsnittsmänniskan, som
besväras av rutinarbete och små förhållanden,
har ju förtalts tidigare. Men den tål att höras
en gång till då den berättas så klokt och
fyndigt som hos Laestadius.
Vad som gav Vasateatern dess vackra
framgång var mer än allt annat Per
Lindbergs regi. Herr Blink blev Per Lindbergs
sista iscensättning för Stockholmsscenen, och
den ger en smärtsam påminnelse om vad vi
förlorat med hans bortgång. Det är med sorg
i hjärtat man tänker på, att denna pionjär
för modern regi i Sverige, poeten och diktaren
bland våra iscensättare, den kunniga
teatermannen, som inte höll sig för god att hjälpa
en grupp amatörer men som obönhörligt
vägrade att befatta sig med en underhaltig
repertoar, aldrig fick stå som chef för en stor
teater i Stockholm, aldrig se den stora
folkteater i verkligheten, som han inte
upphörde att drömma om.
Regin hade utsökt träffat styckets poetiska
och luftiga ton. I Willy Peters som herr Blink
hade teatern en herre, som begrep vad han
sade och sade replikerna just på det rätta,
självironiska sättet. Erik Berglund som den
gamla latinlektorn, författarens speciella
språkrör, Barbro Kollberg som herr Blinks
hustru och Sven Magnusson som den
underliga krymplingen bör också nämnas.
Mellan sina båda svenska program
framförde Vasateatern två engelska: Den okuvlige
Mr. Bunting och Teater.
Den okuvlige Mr. Bunting, den småviktiga,
ganska inskränkta, familjetyranniska och i
mångt och mycket komiska avdelningschefen,
som med sin kärna av anspråkslöshet, humor,
pålitlig solidaritet och seg ihärdighet
kommit att symbolisera inte bara det specifikt
engelska sättet att klara ett krig utan
dessutom i viss mån engelsk hygglighet och
borgerlig humanitet över huvud, är ju genom
Greenwoods två romaner en populär figur
också i det bokläsande Sverige. Det hade
inte varit alltigenom tacksamt för den svenska
bearbetaren, Oscar Rydqvist, att stuva om
de omständligt berättande romanerna till ett
lagom långt helaftonstycke. Uppgiften hade
inte heller helt lyckats, men Oscar Rydqvists
säkra teatersinne förnekade sig inte, och den
svenska bearbetaren har själv den vänliga
humor, som behövs för att få oss att värmas
av denna engelska heroism i idyllform.
Anders de Wahl, som gästspelade som
Bunting, hade väl knappast träffat typen, men
även han var märkbart gripen av uppgiften,
och till en viss grad tog en skådespelaren
som vanligt med sin personlighets värme och
festivitas. Som Mrs. Bunting gick Margot
Ryding, en förnämlig artist av gammal god
skolning, omkring och spred engelsk
hemkänsla i en föreställning som eljest inte hade
mycket mer engelskt än namnen och ämnet.
Nils Ohlin gjorde en originell karaktärsstudie
i en mindre roll och Hjördis Petterson
uppenbarade sig som skurgumma med
rakbladsvass tunga och säker uppfattning om konsten
att styra ett imperium.
Somerset Maughams Teater, romanen
nämligen, är en enastående kvick skildring av
teaterfolk och teaterförhållanden.
Scenbearbetningen, gjord av annan person, är mattare,
färglösare, beskedligare, mindre frän. Vad som
står kvar med något så när oförminskad
glans är den roliga teckningen av
Londonstjärnan Julia Lambert, och här fick Margit
Manstad en önskeroll. Utan att ett
ögonblick inbilla någon, att denna Julia Lambert
kunde vara en av sitt lands, största aktriser,
fyllde fru Manstad scenen med sin vitalitet,
sin trots all det sceniska raffinemang hon
numera förvärvat ändå till stor del
förtjusande omedvetna komik.
En föreställning av ganska hög klass gav
teatern med Vilhelm Mobergs Mans kvinna.
I Mans kvinna har Moberg velat ge en
passionshistoria i folkton från forna dagars
Värend. Den genuina folklivsskildringen
förenas med eller bryts mot starka romantiska
inslag. Lyckokravet hos den unga
bondflickan Märit, som kommer till den
främmande gården och till äktenskapet med en
äldre, bondtrög make, ställs med sund
realistisk öppenhet, men Märits kärlekshistoria
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
