Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fint pro menadväder
skulle vakna, så skulle det vara pappa,
ingen annan. Men om han nu verkligen
gjorde det och kom ner och fann honom på
bron, för där skulle han sitta, så gjorde
ju det ingenting. Pappa skulle bara stryka
honom över håret ett par gånger och säga:
ja du Martin, ja du Martin. Och ingen skulle
höra på, och då gjorde det ju ingenting, att
pappa lät så ledsen, för det gjorde han.
Alltid. Det vill säga — inte alltid. Ibland,
då han skulle bort att festa. . .
Hm. Ånej, inte bara då. Det var bara
mamma, som sa så. Och det var därför att
hon alltid var ledsen, för det var hon. Alltid.
Det vill säga — jo.
Nej, det skulle inte göra någonting. Han
skulle kavla upp skjortärmarna och ta
kannan och börja vattna. Eller så, om han
inte behövde vattna, böja sig ner över sina
blommor och plocka. Han var alldeles tokig
i blommor, han kunde ta en och hålla
framför näsan och se ut, som en som nyätit
fil och tunnbröd. Han kunde stå och hålla
en blomma i handen och titta på nånting
mystiskt långt borta och sjunga — ja, det
vill säga, gnola, mumla sång. Sen så började
han vissla och hade ett så underligt ljust
uttryck i sitt barska ansikte med pipskägg
och mustascher och hög panna med
tvärrynkor vid näsroten och uppnäsa med stora
näsborrar och sin bruna, kraftiga hals med
stort äpple i.
Martin tänkte: så egentligen är det ju
mamma som alltid ser så ledsen ut, men det
är därför hon har så mycket att göra jämt
och aldrig får gå bort på några fester. Ja får
— hon vill inte, hon har inte tid, hon måste
stoppa alla våra strumpor. Och egentligen
ser hon inte ledsen ut, bara allvarlig. Och
så är det det, att hon har så mörk röst,
och så är det nåt i rösten som är trasigt. Ja
— jo — trasigt, just trasigt. Och så är det
ju hon som ska hålla rätt på oss alla. Och
om inte jäntorna vore, så skulle det väl gå
fint. Men.
Men det är nog ingen risk, tänkte han, att
pappa vaknar, det behövs nog inte vattnas
i dag. Det skulle vara bra roligt sitta och
kika neråt vägen och lyssna på fåglarna
och flugorna och humlorna. För resten så
kan man inte ge sig till att ligga bredvid en
som snarkar så där och har hela mun öppen
på vid gavel.
Och säkert går det nån nerpå vägen, för
det är så fint promenadväder i dag, soligt
och alla delar.
Han tassade försiktigt över golvet fram
till stolen, där han hade sina kläder.
Kvickt i byxorna och skjortan. Han drog åt
svångremmen och var klädd. Tyst smög han
sig in i köket och fick sig en skopa vatten.
Skopan klämtade lite, när han släppte den
tillbaka i kopparsån, men ingen hörde det,
ingen vaknade och skrek på honom och
skulle ha reda på, vad han gjorde. Ut i
farstun och utför trappan. Försiktigt så
ingen vaknar, Malla nerepå är lättsövd,
hon kan dra upp rullgardin och titta ut
och säga något med sin hemskt mörka röst.
Bäst gå försiktigt, så inte långa Tyko
kommer ut och frågar, vart man ska ta vägen
så tidigt på måron.
Ut på bron. Den låg i skugga, mot norr,
den var både våt och sval. Det hade nog
regnat i natt, det behövdes ingen vattning
tänkte han och var nöjd. Han kilade runt
den stora, rödmålade lärarbostaden, som
låg på krönet helt nära
gruvarbetarbarac-kerna. Fram på sydsidan och upp på stora
bron. Han slog sig ner på översta steget
och lät fötterna stryka emot stegens
stålkanter: de var inte varma, de var heta, de
brändes — aj! — Efter lite övning kunde
han trycka hålfoten mot de heta
stålkanterna och njuta; det var verkeligen en
njutning.
Fast solen stekte nog lite mycket. Det
kändes så efter en stund. Det kändes hett
över ansiktet. Och dessutom så var det
ingen nerpå landsvägen än, inte en kotte.
Det prasslade i löven i bersån. Lite lagom
blåst. Fåglarna tjattrade och stog i, dom
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
