Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j ö r n-E rik Höijer
kunde väl inte vara riktigt kloka som hölls
här, när de kunde fara vart de ville. Men de
kanske inte hade nån att fara till,
stack-rarna. Om han hade haft vingar, så visste
han nog till vern han skulle fara.
Hon var verkligen lite mycket varm.
Nej, det kunde inte sjutton sitta här och
bli genomstekt. För resten så var det farligt
sitta och blåstirra i solen, det visste man ju,
det förstog man ju. Skönt känns det nog.
Men det är farligt.
Martin reste sig och kliade de smala,
bruna benen med fjun: gamla myggbett som
behövde klias. Han kliade sig i håret. Han
rev sig på kroppen, for under skjortan och
klöste. Det var sjutton, tänkte han, vad det
kliade överallt. Tårna krökte sig om
stålkanterna på steget där han stod. Han strök
händerna över ansiktet, gäspade ochsträckte
ut armarna och gäspade igen.
Nej, tänkte han, här står man och gäspar
ihjäl sig. Om man skulle gå bort till slänten
och titta neråt vägen, ifall det kommer nån
och promenerar, det är ett sånt fint
promenadväder. Det är lite väl så tidigt, förstås,
men man kan aldrig veta. Och så titta lite
på linneorna; dom växte verkligen fint
kring stenarna där, slingrade sig i långa,
meterlånga revor, som man drog upp och
virade kring skallen på sig, när man var i de
tagena. Och vilken doft sen.
Han gick över området, där skollärarnas
små täppor låg med potatisblasten väl uppe,
rabarbern överstor redan, rädisorna och
morötterna och spenaten ganska långt
komna. Han brydde sig inte om jordbruk
nu, han hade andra planer. Planer? Nja —
inte det precis.
Det var verkligen en fin, solig morgon i
mitten på juli. Plötsligt lurade det i
elektriska verkets stora pipa och han fann
backarna fulla av arbetsklädda män med
unika-boxar — de hade varit där hela tiden, men
han hade inte sett dem, de promenerade inte,
de gick ju bara till sitt arbete, och det var
ju ingenting vidare, de hade svarta eller
blåa kläder och skärmmössor, de skulle ner
till snickarverkstan eller mekaniska, det var
bara det gamla vanliga. Och nu kom de ut
med hästarna från bolagsstallet och spände
för. Och nu gol tuppen i hönshuset nere vid
stallet: folket hade vaknat.
Men inte en kotte fanns det som
promenerade, inte en levande själ.
Han tänkte: men om de visste vilken fin,
mjuk, varm mylla det ligger nere på vägen,
så skulle de inte dra sig en enda minut. Att
de inte begriper, att det är på rnornarna
som myllan är som finast att promenera i.
Men de begriper ingenting.
Han sträckte på halsen för att få se den
blåsvarta malmmyllan nere på landsvägen.
Den såg verkeligen grann ut, den glänste och
såg så varm ut och ändå inte het. Skön,
mjuk och skön.
Han slog sig ner på den största stenen och
funderade, drog upp knäna och lade
armarna på dem, knöt ihop händerna och hade
tankar. Nej, han hade ingen lust att dra
upp en reva linneor. Vad skulle det vara
bräckigt för? Om man skulle ta och kila
bort till Gustav och gå och ta ett tag i
gruvan? Nja — nej Gustav han ska ligga
till tio, minst. Om man skulle ta och
kila upp till gruvan och in till farbror
SmedNisse i borrsmedjan? Nja — nej
blir man bara hemkörd, det är lite för
tidigt.
Han suckade ett par gånger. Sen tittade
han upp mot fönstret i lillrummet. Det var
öppet, men rullgardin var nerdragen.
Mamma och pappa sov. Han tittade på
Tykos fönster: likadant, de sov, Tykos
danska Johanne och deras Estor sov. Och Malla
sov och tant Berg sov. Det var bara han i
hela huset som var vaken, det var ju lite
tidigt på måron.
— Kuckelikuuu! sa tuppen nere i
hönsgården bredvid stallet. Vad skriker du i?
tänkte Martin och reste sig igen. Ännu
ingen på morgonpromenad. Ja, då kunde
det inte hjälpas, då. Men för att verkligen
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
