Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björn-Erik Höijer
Martins hjärta stannade först. Sen
lossnade det och slog trefyra volter. Sen bara
for det och rullade runt i bröstet en god
stund. Alldeles mållös stod han framför en
svart jätte, som plötsligt dykt upp framför
honom och nu stod där som ett berg, som
man inte går förbi. Det var en man med
svart ansikte och händer, röda ögon och ett
lass med rör på ena axeln. Han kom fram
från ett slags upplag för material, fyllt till
brädden med rostiga rör, trådar,
plåtstycken, bultar. Han hade en grov röst. Han sa:
— Hallå grabb, vars ska du ta vägen, va,
va har du för nå i kikarn? Va?
Inte ett ljud till svar. Martin bara stirrade:
nåt sånt hade han aldrig sett förr. Mannen
skrattade.
— Du var mej en tyst liten kille du, sa
han. Har du fått rost i gångjärnena, va?
Har du det?
Martin sa ingenting. Då vände mannen
sig mot mekaniska verkstaden — där var
Martin nu — och sa:
— Kom grabb och kika du. Men ser du
basen, så stick iväg, fort som helvete. Han
äter smågrabbar, förstår du, det är därför
han är så fläskig. Stanna här. . .
Han hade Martin att stanna i
dörröppningen och gick själv in i den bullrande
verkstaden med sitt. Martin följde honom
med ögonen, såg honom kasta ner sin börda
och lägga in en snus. Sen var det så mycket
annat: hamrar och släggor, svetsningslågor
med fräsande ljud, visslingar, stön, dån.
Underliga ljussken, röda, gula och gröna
lågor som slickade metallerna. Svarta karlar
som rörde sig sömngångaraktigt därinne i
dunklet. Slammer, helvetesslammer.
Stampstamp-stampstamp. . .
tapptapp-tapptapp-tapptapp. . . tschuiii. . .! tapptapp-tapptapp
... bomm-bomm. . . bomm-bomm!... pang! —
Ett vidunderligt skådespel på morgonkulan;
Martin fällde ner hakan och stod så en
lång stund och visste varken in eller ut.
Slamret och dånet och de fantastiska
dofterna och kölddraget därinifrån förstum-
made honom, han kunde inte göra några
kommentarer, inga alls.
Men plötsligt såg han en väldig karl med
ljusblå röck, krage och skärmmössa komma
och gå därinne, stanna och fästa ögona
på honom: helt förfärad backade han och
förstod, att nu var det säkrast att fly. Han
hade inte lust att bli uppäten, inte ens på
ett sånt här ställe. Därför tog han på
kna-ten, fast det annars var svårt slita sig lös
från denna fantastiska plats på jorden.
Han rundade mekaniska verkstaden, sprang
i skuggan på norrsidan och huttrade och var
både rädd och överväldigad. Fram på andra
sidan, ut i solen och värmen och stannade
utom räckhåll för den fläskige.
Han tänkte: det var väldigt vilket fint
promenadväder det var i dag. En stund
stod han och sökte någonting, han var
ganska rådvill. Sen nickade han till sig själv
och satte ut ena foten igen; det var ett sånt
fint promenadväder i dag och det vore
verkligen synd gå hem till den där
snarkande killen, som väl bara låg och snarkade
för hela slanten och tog upp hela, stora
utdragssoffan. Det kunde väl hända, att
pappa vaknat nu, han var rättså
morgontidig. Men i så fall stod han i
lillrumsfönst-ret och tittade ut över stån och suckade.
Eller så satt han vid skrivbordet vid
fönstret och tittade ut och strök fingrarna genom
sitt tunna hår. Han hade nästan inget hår,
man kunde se rätt igenom det, det var
nästan ingenting. Men mamma hon hade
hår, stort, svart, långt. Och det var så
elektriskt, det sprakade i det, när hon stod
framför spegeln och kammade sig om
förmiddagarna. Men det var som lite strävt.
Men det var grant, det var det, det glänste.
Mammas ögon glänste också, fast de var så
sorgsna och stora. Det var för hon hade så
många att se över, dom blev stora och
trötta utav det, så klart.
Nej, tänkte han, här står du och tänker
ihjäl dig. Och än är du väl bara halvvägs.
Halvvägs? Hm.
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
