- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
415

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fint pro menadväder

Han gick ut på järnvägen, som här
krökte inåt elektriska verket, vars
dunke-dunk-dunkedunk-dunkedunk ringde i hans
öra. Elektriska verkets skorstenspipa nådde
ända upp till himlen, det vill säga — nästan.
Det var det hemskaste han sett på länge.
Tänk den som skulle måsta stå däruppe och
titta ner. Det skulle inte gå, finns inga
planer. Det skulle gå runt i magen och sen
vore det färdigt. Hemska saker.

Han gick utefter banan och stannade
framför en mystifistisk manick, som stod
intill banan. En lyftkran; men det kunde
han inte räkna ut, det var så många skruvar
och rattar och kättingar och Gud vete allt.
En väldig historia, han fick nästan ont i
nacken utav att böja huvudet bakåt och
titta uppåt. Men titta måste han: det var
inte alla dagar han var ute och promenerade
så här och tittade sig omkring. Det var ett
underligt buller också, någonstans, som han
lyssnade på utan att höra. Det verkade
bekant på något vis. Det verkar att vara
flera hundra hjul, det är obegripligt att
dom kan få en sån där att gå ihop och vad
dom nu ska ha den till för nånting, nånting
måste det ju vara, det är så klart. Det
verkade som om någon stått någonstans och
skrikit; det var långt borta i så fall, det
angick inte honom. Det var nånting som
bullrade, så hela marken skakade under
hans fötter. Nå ja. Och vilken väldig
kätting, den skulle man haft i gruvan, det
hade vart grejer, det. Det var skönt med
lite sol i ryggen, varmt och skönt. Och såna
vita moln det seglat upp på himlen, det var
för komiskt, det fanns inte ett enda, när
han kom ut på bron. Hm.

Plötsligt, så plötsligt att han höll på att
dö, förändrades hela situationen: en grov
mansröst skrek och svor något i hans öra
och två tunga, starka händer lyfte honom
upp och slängde honom ut i gräset på sidan
av banan. Rösten:

— Men din helvetes förbannade
pojk-djävul tänker du för helvetes djävlar i hel-

vete gå och köra ihjäl dig hör du inte för
helvetes djävlar att vi skriker och hojtar
och tjuter och visslar vad är du för en
urhelvetes döv och blind och snorig och
tokig jävel som ställer dig och står mitt på
banan och hör inte att tåget kommer och
om du inte far ini helvete fortare än elden
ska jag. . .!

Martin låg alldeles omtöcknad i gräset
och såg malmtåget frusta förbi under dån
och brak och en glad vissling. Han hade
stått på banan och tittat och tänkt och så
hade tåget kommit, han hade retat
lokförarn till vansinnets gräns med sitt idiotiska
stirrande: och nu låg han där slagen och
tänkte: om det inte vore för ynkligt så
skulle man ta och vända och springa hem
igen.

Det doftade gott av gräset. Fjärilar
fladdrade eteriska och satte sig på vippande
grässtrån och putsade mustascherna, de hade
små mustascher, det såg han väl; så där
brukade pappa göra, när han festade.
Humlorna for och brummade och hade otroligt
brått. Fåglarna kvittrade och var faktiskt
alldeles tokiga. Det doftade björklöv och
olja och värme, ja värme. Nej, här kunde
han väl inte ligga hela dagen, det skulle ju
se för löjligt ut. Men.

Det var så, att Martin var en lika tjurig
som eftertänksam kille. Och när han föll,
gav han sig den på, att den som kastat
honom också skulle få plocka upp honom
och be om ursäkt. I bidan på att det enda
riktiga skulle hända, låg han och nosade
och tittade sig omkring för att låtsas inte bry
sig om hela smörjan. Ni ska inte tro, tänkte
han, att ni kan göra hur som helst med mig,
det ska ni inte tro. Min pappa han är
skollärare, han, och då ni. Och om ni inte
pallrar er hit och plockar opp mig och
borstar av mig och så där, då ska ni nog få
se, ni rackare där. Komma och bära sig så
där illa åt. Om man vore lite gamlare skulle
man nog ta och säja nånting till er. Nånting
som ni begrep, ni rackare där. Men ni begri-

415

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0463.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free