Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fint pro menadväder
vana vid det grova. Pappa svor aldrig, det
värsta han sa var sablar eller ryssar och
moskoviter, och det var ju ingenting att
komma med, då var grabbarna,
lekkamraterna värre. Men se den här mannen.
Plötsligt stod en annan karl i det stora
husets hitre dörr och skrek:
— Kaffe Isak det är kaffe! Ge skit i
cykeln nu och kom in och drick kaffe.
Mannen svor några rader, torkade sig i
ansikte och om händer med ett oljigt trassel,
spottade och gick in i huset. Martin steg
närmare och började inspektera. Verkeligen
en mystifistisk manick. Det måste han säga,
att maken hade han aldrig sett. Tankar,
spiraler, skruvar, grejer av alla de slag. Han
fingrade på dem; en del var varma, en del
bara oljiga. Intressant, verkligt. Myggen bet,
och han slog utan att tänka på det efter
dem, strök bort dem från benen, halsen,
pannan. Samtidigt målade han sig med olja
och sot, men det visste han inte om, det
kändes inte. •— Han tittade upp mot krönet:
där låg det ett vitt hus med grönt tak, och
det huset hade han suttit och sett
därhemma på bron. Fast det var bra mycket
närmare honom nu, bra mycket.
Och så var mannen i fönstret och ryade:
— Hör du din urhelvetes förbannade
grabb. ..!
Martin lade benen på ryggen och hade
inte längre något intresse för motorcykeln,
som för övrigt bara stod och hoppade och
det var väl ingenting. Upp i backen och
följa vägen-stigen som gick intill skärningen,
på vars botten det stod malmvagnar under
lastkaj ar. Ner i en trappa, krypa under
några vagnar igen, känna den hemska
svalkan — och upp i nästa trappa, upp och stiga
på kajen och kika uppefter rutschbanan,
där just ett sätt småvagnar gled ner, lastade,
och ett annat gled upp, tomma. De släpades
av en rostig lina, som gled över gnisslande,
rostiga rullar av järn mellan spåren. Ja
hej, så stannade vagnarna här nere och
två karlar kom fram och tog emot dem och
27—Ord och Bild, 53 :e årg.
bad honom fara åt helvete, alltid åt
helvete. Martin steg sakta upp i den lilla
sjustegstrappan och där stod det vita huset
med det gröna plåttaket framför honom,
innanför det vita staketet. Det var fullt med
träd och blommor runt om huset och det var
gröna markiser för fönstren, en del nedfällda,
en del upprullade. Ja, och när han nu var
så nära, så kunde han ju gå in och titta lite
på drivbänkarna, de skulle ha så fina
drivbänkar här uppe. Från snickarverkstan lite
till vänster om det vita huset kom det
såg-klirr och andra sjungande ljud, men dem
kunde han ta del av en annan gång.
Han vände sig om, innan han öppnade
grinden. Där nere låg det röda huset och
mannen stod redan där och trampade och
svor. Svor? Javisst, naturligtvis, tacka nu
jävulen för det. Till och med farbror
Smed-Nisse svor och då lät det så riktigt, för han
hade skägg och glimt i ögonen. Därborta
var mekaniska verkstan och elektriska
verket med sin höga, röda pipa. Där borta var
villorna och ovanför dem barackerna och
på krönet framför skolhuset där stod
Martins eget hus, det vill säga hans pappas hus,
hans pappa ägde huset och gården och
skolan och det mesta däromkring. För så
var det, det måste ju alla begripa. Och
ändå kunde mamma ge sig till att sucka,
att: men vi är ju så fattiga, Martin, vi har
verkligen inte råd. . . Men så där är det
och har alltid varit, att mammorna ska
sucka och klaga om fattigdom och: men
kan ni då inte vara lite rädd om kläderna,
ungar, en enda gång! Ä!
Annat var det med tant Tekla, hon bara
log och sjöng och skrattade och bjöd på
allt möjligt gott. Hon var så rik och hon
hade det mesta som kan tänkas. På hennes
vita skrivbord låg det ett stort, runt, tjockt,
tungt glas med hennes bild inuti, ja inuti,
det kan låta konstigt, men så är det, han såg
det med egna ögon, när han var dit sist.
Och det luktade så gott i hennes rum, som
var så ljust och rent och fint och vackert.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
