Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j ö rn-E rik H öijer
man måste helt enkelt ut och promenera.
Och när man nu hade nån att promenera till.
Hon strök med ena handen över hans
huvud och suckade så tungt, så tungt och
viskade:
— Men — kära — Martin.
Och så höll hon upp handen och såg på
den och suckade igen. Han såg, att hennes
fingrar var alldeles röda. Då svimmade han
igen, för tredje gången. Men innan det blev
mörkt, samlade han sig och viskade allt
han orkade:
— Tant — Tek-la. . .!
Och det låg rättså mycket i de orden, det
skulle hon veta; för det kan ligga mycket
i ett par tre ord.
Ja — och nu så var man änteligen
framme.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
