Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
De medelålders
Av Ö r j an Lindberger
i.
’ V ENSK prosa domineras för närvarande
av författare, som är mellan fyrtio och femtio
år. Häri ligger i och för sig ingenting
uppseendeväckande; det är kanske den för prosaister
mest produktionskraftiga åldern. Det
intressanta är, att de i så hög grad behärskar fältet.
Det enda riktigt markanta yngre inslag, som
finns, är fortfarande de s. k. fem unga. De
står just i begrepp att fylla fyrtio år.
Trettio-femåringarna har däremot inte märkts
mycket. Där finns ett par tre enstaka namn:
Arvid Brenner, Thorsten Jonsson, Hans
Håkansson, men just inte mer. Sedan vidtar ett
svalg, i vilket nitiska förläggare under åren
1942 och 1943 börjat stjälpa ut debutanter.
Dessa har tills vidare inget annat gemensamt
karakteristikum än att de är många. Någon
allvarlig konkurrens om publikintresset
föreligger inte från de yngres sida, endast från de
äldres. Den dominerande ställningen intar,
som sagt, de medelålders.
2.
Det målmedvetna i de medelålders
prosaförfattarnas insats markeras därav, att flera
av dem under de senaste åren producerat stora
romansviter. Vi har fått Eyvind Johnsons
böcker om Krilon, Harald Beijers serie om
Brita och Olle Hedbergs trilogi om Bo
Stensson Svenningsson.
Av dessa verk är det om Krilon, som 1942
fortsattes med Krilons resa och 1943
fullbordades med Krilon själv, det mest
omfångsrika. Det är också det mest innehållsrika och
det från principiell synpunkt mest diskutabla.
Det aktualiserar både vissa konstnärliga
problem och frågan om litteratur och politik.
Det må därför nämnas först.
När Eyvind Johnson skrev sin första bok
om Krilon, var den offentliga debatten i vissa
avseenden ganska effektivt nedtystad i
Sverige. Samtidigt försiggick en infiltration av
tysk propaganda, vilken ej bemöttes med
effektiva medel. Genom att ge de stora lin-
jerna i sin bok en prägel av allegori och
fantastisk satir, lyckades Johnson med stor
precision säga vad han och rätt många andra
intellektuella tänkte om de tabubelagda
ämnena. Hur liten upplaga romanen än såldes i,
hade den en viss politisk betydelse.
Mellan fullbordandet av första delen i serien
och utgivandet av den andra inträffade, att
publicerandet i pressen av fullt sanningsenliga
uppgifter om tyskarnas tortyrmetoder i Norge
bestraffades med konfiskation. Krilons resa
är uppenbarligen till stora delar skriven på
trots mot denna åtgärd. Krilons besök i
Norge avser att orientera den svenska
allmänheten om läget där. Det ligger i sakens
natur, att ett framläggande av fakta, som
ska övertyga just genom sin fakticitet, inte
kan ske i allegorisk form. Författaren måste
på en avgörande punkt uppge den metod,
som han tillämpat i den första boken. Han
återgav direkt skildringen av tortyren och
utsatte sig med berått mod för risken av en
konfiskation.
Emellertid uteblev konfiskationen. När
Krilons resa kom ut, hade trycke’ lättat.
Detta visade, att det numera var onödigt
att fortsätta med förklädnader. Johnson
gjorde det ändå i Krilon själv. Det kan inte
bestridas, att maneret här på vissa ställen blir
tröttande. Men den tredje delen är
konstnärligt överlägsen den andra. Såsom tanke- och
fantasiprestation gör den ett suveränt
intryck. Endast den drömgobeläng, i vilken
författaren i Krilons resa vävt in Hovall,
står där på motsvarande nivå. Krilon själv är
i hög grad en självrealisation av Johnson:
bokens säregna form har givit honom
möjlighet utnyttja hela sitt register för ironi,
patos, reflexion, skämt, överraskning och
humor, att framlägga hela sin syn på det
mänskliga och det omänskliga.
Det förefaller därför inte fullt adekvat, när
Johnson på en av de sista sidorna i tredje
delen sätter en vass pekpinne på tendensen
och säger, att det hela är historien om en
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
