Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
lat till det hela med ett markurellmotiv. Det
behövs för att förbereda slutet, men detta
verkar ändå inte övertygande. Emellertid
vore det glädjande, om den förändring, som
Thorén där velat markera i Hasslers
inställning, kunde sätta spår i hans eget
författarskap. Han har alltför många gånger varierat
temat med äregirigheten, som leder till
förstelning, för att man skall kunna undgå att
förmoda, att motivet är högst personligt. Men
det kan ifrågasättas, om det räcker att bygga
ett författarskap på.
I John Karlzéns debutbok var det centrala
problemet: hur kunna anpassa sig till det
borgerliga samhället utan att bli en bracka? Att
den boken — och även hans andra —- i
mycket hög grad bygger på självbiografiskt stoff
framgår av den nu utgivna tredje, som är
öppet självbiografisk och bär titeln Så gör
man inte. Den handlar om författarens
upplevelser i Berlin, Paris och London under åren
närmast efter studentexamen, och den fyller
luckan mellan de båda föregående arbetena.
Den unge Karlzéns motto var i hög grad att
inte stelna, inte bli sittande fast, utan
ständigt söka nya miljöer, nya människor, nya
upplevelser. Den bild han ger av sin från
karriärsynpunkt förspillda ungdom verkar i
vissa stycken som ett realiserande av Gides
program i Les nourritures terrestres.
Visserligen läste inte Karlzén Gide — i så fall hade
han säkert talat om det — men parallellen
infinner sig ändå.
Man kan fråga sig, varför Karlzén i denna
senaste bok uppgivit den fiktiva formen. Ett
tänkbart svar är följande: Om en författare
konsekvent tillämpar tanken, att hans
produktion har sin betydelse som en
individualitets meddelande av sitt erfarenhetsförråd
till andra individualiteter, kan han komma
därhän, att han till slut inte vill skriva annat
än det som han direkt kan stå för, därför
att han har prövat och upplevt det.
Äkthetskravet blir det dominerande. En sådan
förklaring är inte osannolik för Karlzéns
vidkommande. Man märker, hur utomordentligt
noggrant han väger sina ord, för att de ska
framställa hans yngre jag i dess riktiga dager.
Det är inte alltid ett sympatiskt jag; det
vinnande ligger i författarens sätt att
presentera det.
I Jan Fridegårds Här är min hand har man
att göra med ett besläktat problem. Fridegård
har tidigare skrivit tre böcker om Lars Hård,
som har ett starkt självbiografiskt inslag.
Här är min hand är en skildring av hur Lars
Hård skriver just dessa tre böcker.
Konsekvensen av detta blir, att Fridegård fastslår
sin identitet med Lars Hård. Men är det
verkligen riktigt? Skulle Lars Hård
genomgående kunna utbytas mot jag i de tre första
böckerna? Det förefaller inte troligt, av den
anledningen, att Fridegård genom att
överföra sina egna problem på en figur vid namn
Lars Hård fick dessa på ett visst avstånd,
som gjorde det lättare för honom att reda ut
dem. Fiktionen var i de tre första böckerna
av väsentlig betydelse. Däremot hade den
inte behövts i den fjärde; när Fridegård
började skriva den, var han på det klara med
sig själv. Det hade strängt taget varit
rimligare att skriva den i jagform.
Av vad som redan sagts framgår, att Här är
min hand inte kan ha samma inre spänning
som de föregående Lars Hård-böckerna.
Likafullt är det en mycket intressant bok. Det har
vidare visat sig, att de upplysningar den ger
varit mycket nyttiga: de har undanröjt en
del grova missförstånd beträffande Fridegårds
verk och person.
Frågan om att förkläda eller inte förkläda
verkligheten har uppenbarligen varit aktuell
för Fritiof Nilsson Piraten då han skrev
Tre terminer, eftersom han i ett kort förord till
boken söker ånge i vilken utsträckning den
är att betrakta som nyckelroman. Han har
stannat vid en kompromiss, som han inte
tycks vara fullt nöjd med själv. Det finns
något skruvat i denna historia om juristen
Herman Langes tre första terminer i Lund;
den har inte författarens vanliga frejdiga
berättarton.
Det är bara fyra år i ålder mellan Piraten
och Olle Hedberg, men när man jämför den
förres skildringar av studentliv och
studenterotik strax före första världskriget med den
senares från åren efter det, frapperas man av
att fyra år ibland kan vara en mycket lång
period. Stämningen i Tre terminer påminner
egentligen ganska mycket om den som finns i
Ola Hanssons studentnoveller från 8o-talet.
När författaren i slutet av romanen lämnar
Herman Lange tills vidare — en fortsättning
bebådas — har denne kommit fram till en
uppfattning om det estetiska i tillvarons
tragi-komik, vilken i rätt hög grad påminner om
den uppfattning, som ligger bakom Fritiof
Nilsson Piratens eget tidigare berättande.
Skildringen av vägen fram till denna
uppfattning rymmer många slående detaljer, saftiga
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
