Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Finsk litteratur år 1943. Av Toivo Pekkanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T o i v o Pekkanen
A ale Tynni.
och att på ett mer personligt och övertygande
sätt kunna ge utlösning åt tidsbetonade
förnimmelser. Bland år 1943 utkomna
diktsamlingar böra främst nämnas Aale Tynnis »Lähde
ja matkamies» (Källan och färdmannen),
Aarö Hellaakoskis »Uusi runo» (Den nya
dikten) och Kaarlo Sarkias »Kohtalon vaaka»
(Ödets våg). Dessa diktsamlingar innehålla,
skulle jag tro, de uttrycksfullaste finska
dikterna av årgång 1943, samtidigt som de
representera toppnivån inom finsk litteratur
detta år. Ett omnämnande förtjäna också
Oiva Paloheimos »Elopeltojen yli» (Över
skördefälten), en pigg och intelligent diktsamling,
full av humor och frisk pojkaktighet, Aino
Kallas’ »Kuun silta» (Månens bro), som kvällt
fram ur smärtan över svåra personliga
förluster, Elina Vaaras förfinade »Huone
hol-vikaaren alla» (Rummet under valvbågen),
som inspirerats av upplevelserna under en
resa i Italien och av sorgen över
»reskamratens», författaren Tatu Vaaskivis död, samt
framför allt den dystra, konservativa lyrikern
Heikki Asuntas »Vedenjakajalla» (Vid vatten-
delaren), i vars bästa dikter författaren
verkligen förmått ge vissa aktuella finska
livsförnimmelser en verkningsfull och i varje fall
trotsig form.
Aale Tynnis tidigare reflekterande,
intellektuellt mogna och formellt säkra, men en
aning anemiska lyrik har i hennes senaste
diktsamling fått ett tillskott av mänsklig värme
och nått kontakt med de verkliga livsflödena.
Moderskapet synes ha blivit hennes stora och
befriande erfarenhet. Upplevelsen av detta i
och för sig alldagliga och dock alltid lika
överväldigande mysterium har hos denna
intellektuellt lagda lyriker, som gärna brottats
med metafysiska förnimmelser och problem,
utlöst en lyrisk alstring, där livets små
bagateller och kosmiska fantasier på ett sällsamt
sätt tangera varandra. Hennes visioner och
metaforer äro originala och hennes form fyllig
och ansad, men hennes dikter sakna ofta
befriande lyrisk flykt och ljuvhet.
Aarö Hellaakoski var i sin ungdom en av
vår lyriks mest okonventionella
uppenbarelser, en våldsam bildstormare och trotsare och
en ofta djärv formexperimentator. Före kriget
teg han ett helt decennium. Krigets
samtidigt tryckande och hetsande atmosfär har nu
inspirerat honom till tvenne diktsamlingar.
Den första var, trots sitt allvarliga uppsåt,
alltför mycket präglad av ytligt tidsbetonade
känslor för att kunna väcka djupare intresse.
Den andra däremot, den år 1943 utkomna
»Uusi runo», är en redan manligt mogen
diktares allvarliga uppgörelse med livet. Även
denna diktsamling innehåller i någon mån
dikter, som inspirerats av aktuella
upplevelser, men dess tyngdpunkt ligger på det
centrallyriska planet, och den tidsbetonade
livskänslan förnimmes här endast som ett
underjordiskt tryck. Hellaakoskis dikter klär
sig i allmänhet i strama, ibland rent
aforis-tiska former, men denna samling innehåller
även dikter, som erövra läsaren med sin nästan
eteriska känslighet. Det värdefullaste i »Uusi
runo» är såväl på grund av sin intellektuella
och emotionella äkthet och sitt djup som sin
formella mognad så pass betydande, att man
gärna överser med den pose, som ibland ännu
påminner om den forna Hellaakoski.
Även Kaarlo Sarkias diktsamling »Kohtalon
vaaka» utkom efter en lång paus på sju år.
Denna digra diktsamling är både mångsidig
och lyriskt synnerligen rik, men ojämn. Den
innehåller formexperiment av en redan
fullfjädrad stilkonstnär, en på ren virtuositet
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
