Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Härstammar människan från apan eller apan från människan? Av Werner Bögli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner B ö gli
Schimpans som ung (t. v.) och vuxen.
visade, att den genom utvecklingens
specialiseringsprocesser åstadkomna morfologiska och
fysiologiska egenart hos ett djur exakt
motsvarar strukturen av dess miljö, eller med
andra ord, att djuret är exakt och
fullständigt inpassat i sin naturliga miljö, varvid
begreppet miljö givetvis inte är att förstå
såsom enbart lokalt, utan såsom omfattande
allt, utan vilket djuret ej kan existera.
Ur detta faktum följer, att endast det kan
höra till ett djurs miljö, som det genom sin
utrustning på specialiserade organ är istånd
att förnimma, d. v. s. att ett djurs miljö utgör
endast ett skarpt begränsat avsnitt ur den
möjliga summan av förnimmelseobjekt.
Bildlikt talat skulle man kunna säga, att djuret
är försett med skygglappar, som hindra det
att förnimma något som ligger utanför den
krets som dess organutrustning öppnar och
gör tillgängligt för det.
Därigenom att djuret med sin
organutrustning så att säga är inkilat i sin speciella miljö,
blir det, för att tala med Herder, ’en osviklig
maskin i naturens händer’, men i en annan
miljö skulle det bli livsodugligt. Ett djurs
morfologiska egenart står således i en ej
utbytbar relation till dess miljö.
Miljöforskningen har nu använt sina teorier
även på människan. Men såsom
miljöbegreppet ovan är uppfattat, är det lätt att inse, att
detta ej är möjligt. Vi ska nedan se, att
människan i detta avseende, således från
biologisk synpunkt, skiljer sig principiellt
ifrån djuren. Men innan dess ska vi närma
oss problemet från ett annat håll.
Att människan i morfologisk-fysiologiskt
avseende hör till djurriket, närmare bestämt till
ryggradsdjuren, torde numera ingen på allvar
vilja bestrida, enär hon är byggd efter samma
byggnadsplan som ryggradsdjuren, speciellt
som de placentala däggdjuren, och har samma
livsförrättningar som dessa. Om någon ansåge
sig böra förneka människans tillhörighet till
djurriket i det avseendet, vore han tvungen
att förklara hennes omisskänneliga djur likhet
så, att under de förutsättningar som härska
på jorden de möjliga byggnadsplanerna för
ett högre organiskt väsen vore så fåtaliga,
att människan, även om hon hade skapats
oberoende av djuren, inte gärna kunde fått
någon annan form. Men en sådan hypotes
förefaller säkert även den största skeptiker
väl sofistisk.
Om således människan tillhör djurriket
och detta tillkommit genom stegvis
utveckling av lägre former till högre efter olika
riktlinjer, så är även människan slutprodukten
av en utvecklingsprocess och kan ej såsom
fullfärdig varelse ha tillkommit genom en
skapelseakt.
Nu hade ju den klassiska utvecklingsläran
ställt människan i spetsen för djurriket och
ville därigenom ge uttryck åt den
uppfattningen att människan vore det högststående,
d. v. s. —- efter ovan anförda definition
■—-det högstspecialiserade djuret.
Det förbluffande är emellertid, att denna
uppfattning endast då blir riktig, om man
ersätter ordet ’djur’ med ’varelse’, ty om
människan bedömes ifrån djurens
ståndpunkt, rent morfologiskt, är hon — inom
däggdjurens klass förstås — ingalunda ett
högre djur i ovan definierad mening, enär hon
inte uppvisar den grad av specialisering av
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
