Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två dikter. Ur en otryckt diktsamling. Av Ola Hansson - Minnen - Dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Ur en otryckt diktsamling
Av OLA HANSSON
Minnen
I ramen av glasdörren till balkongen
står därute landskapsbilden i färger och
linjer av en klar och kall kvällsskymning:
en vik av Bosporen, ljus och blank;
strandåsen som ett tjockt svart streck;
och däruppe en ungträdsallé med tunt
penslade stammar och kvistnätet som
en lätt rök mot den ljusa blanka himlen.
Jag fylles plötsligt och helt av ett
minnes ymniga smärta, beklämmande
och lösande tillika!
Minne? Kan man kalla känslan utan
bilder ett minne?
I något för länge sedan förflutet
moment av mitt liv — jag vet ej vilket
och jag vet ej när — måste jag ha sett
Ödets fé sitta bredvid vägen, där jag
gick fram, och mötte just samma stora,
sorgsna blick ur hennes ögon som denna
kväll.
Dikter
Vad helst man önskade veta,
var mest en sluten bok;
och började man att leta,
gick kosan mest på tok.
Mig Allah var mer än Jehovah
och hans dunder med Bibelns bud,
när jag hörde Koran lova
en mild och barmhärtig Gud.
I mörkret stupar S:t Peter,
när ranka i ljuskrans stå
Serajevos minareter
mot natthimmel dunkelblå.
Men när i moskén jag skrider,
i förgård och helgedom,
min insikt ur följet glider,
står utanför och är tom.
När eftertanken vill dröja,
ej hjälpa den sol och dag, —
såsom kvinnornas svarta slöja
döljer ögon och drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
