Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
kvartsekel sedan har norska riksmålet såväl
som landsmålet lagt bort dem, och det vore
tid på att också vi skulle säga Asia, Italia,
Brasil, Sibir, eller, om man så vill, Sibiria,
Bengal och väl Belgland (det norska Belgi’a
syns mig mindre lyckat, Belgica eller Belgium
vore då bättre). Tveksam är jag i fråga om
Karelen: ovisst är om -en där är tyskt eller
måhända ursprungligen svensk artikel (jfr.
äldre svenskt Nar ven för Narva); tyskarna
säger Karelien. — Folknamnen ger sig
Thul-strup inte in på. Också här borde vi sluta
upp att quisla, hur svårt det än blir i början.
Vad annat än quissel är det, när vi talar om
en australier, en belgier, en indier o. s. v.?
Varför inte hellre en austral, en belg, en ital
(jfr flygmarskalken Italo Balbo), en ind,
naturligtvis med plural på -ar, i Cederschiölds
anda: australar o. s. v.! Rysliga är också de
moderna långsvansformerna amerikanare,
brasilianare, mexikanare, som borde kortas
av till amerikaw o. s. v. Inte bättre är -ienare
och -ensare: australienare, kanadensare —
varför inte en canad (jfr det på senare år
ofta synliga en harel i st. f. karelare och jämväl
japan). Och låt osten vara ost, ett ypperligt
födoämne, men sätt den inte som
missvisande skylt på länder som inte alls alstrar
ost i större skala! Das Herrenvolk talar om
Ostasien ■— vips ska vi jama efter! Danskarna
säger Østasien, norrmännen Østasia — jag
står helt på den norska sidan. Undantag:
den tyska landsändan Ostpreussen.
Det är ju en utopi invänder man. Nå, kör
för det, men den utopin genomfördes i en
handvändning i Norge! I Sverige blir
motståndet fanatiskt hårt. Det som en gång har
varit tyska är nu genom språkbruket vordet
svenska — hur ofta har jag inte hört denna
fega osanning tjafsas om! Den påstås vara
vetenskaplig! Om så vore, borde vetenskapen
skämmas. Den är i själva verket en föråldrad
modenyck, alstrad av dålig smak. Det kommer
att kosta en nära på övermänsklig möda att
rensa fram, odla upp och vårda ett sant svenskt
språk; ingen vet bättre än jag hur omåttligt
krävande den uppgiften är. Men kanske får
vi en dag en hövding av Ivar Aasens kynne,
och kanske har han kunskaper nog att inte
låta motståndslöst klubba ner sig som Viktor
Rydberg. Redan tyder tecken på att ett
svenskt tänkesätt långsamt börjar vakna till
livs. Det språkliga Hanseväldet över
Östnorden ramlar väl inte på länge —
Väst-norden är så gott som fri, därifrån kan vi få
ypperliga föredömen, om man också inte kan
godkänna allt som därifrån kommer. Och då
t. o. m. de längst gående språkliga
norsk-ivrarna ledigt kan läsa Bjørnson och Ibsen,
Wergeland och Welhaven, fast dessa
författare skrev dansk-norska, så skulle en
språklig omvälvning hos oss ingalunda göra
Bellman och Kellgren onjutbara.
Får vi i framtiden ett jättesnille som
nybygger svenska språket, så kan han inte
ensam gå i land med detta verk, utan han
måste ha skolade, eldhågade medhjälpare. Och
därmed är vi åter framme vid den
språknämnd jag har talat om. Dess uppgift bör
vara att ge oss en klar, lättflytande, redig,
sann svenska, som det kan vara en glädje att
handskas med, både för att uttrycka egna
tankar och för att tyda främmande. Om nu
detta är brottsligt vanvett i de
gammaltroende svenska språkforskarnas ögon, så har
detta brottsliga vanvett länge och med lysande
framgång haft och har ännu väldet över
franskan, holländskan, isländskan och finskan.
Inom alla dessa tungomål är det en självklar
sak, och lärd som olärd har med brinnande
håg verkat för att rensa och rika till sitt
språk. Det var visst en viss biskop som en
gång sade: »Var hellre fri än annans träl» -—
men det var för längesedan, och våra
ledande språkmän vänder dövörat till för slikt
ont tal.
Välvisa makliga misströstare kommer att
säga att mina yrkanden är onödiga och
omöjliga: det är ju så lätt och enkelt att bara ösa
ur den outtömliga tyska brunnen — det
kostar ingenting —; och att rensa språket,
att göra det svenskt är för mödosamt, ja
dömt att misslyckas. Men tvärtom, det är
blodigt dyrt att ta upp främmande ord, ty
därmed dör allt fler av de svenska, tills
slutligt svenskan helt drunknar i tyskan.
Och jag är född och uppvuxen i landet där
borta i öster, där man aldrig har fått fråga
sig om det livsnödvändiga är möjligt, utan
bara har fått göra sitt yttersta. Där har gång
på gång det till synes omöjliga blivit gjort.
Varför skulle vi inte då våga ta upp striden
för vårt svenska modersmål, alla vi svenskar,
striden mot den övermäktiga fiende som
alltsedan Hansetiden marrider och avsvenskar
vår tunga? Bort med tyskan ur alla
Nordlandens tungomål, låt oss tala och skriva
svenskt! Det gäller också om modersmålet, att
din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
