Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mörkläggningskväll. Av Arvid Brenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mö r k l ä g g n i n g s k v ä 11
Av Arvid Br en n er
—S _II.ÖN stod på balkongen och såg
skymningen sänka sig över staden; men
inga lyktor tändes, bara här och var i
gathörnen glimmade ett svagt blått sken. De
höga, nybyggda husen runt omkring gjorde
ju också på dagen ett lätt ödsligt intryck;
men nu verkade de alldeles övergivna, där
de stod och speglade bleka aftonskyn i
tomma, blacka rutor. Det var som en
spökstad — med de utdöda husen och
samtidigt ljudet av röster och steg djupt
nerifrån gatan och bussen därborta, som såg
ut som en likvagn med sina svarta gardiner
för fönstren. Men på något vis tyckte hon
om det. Bara man kunde glömma, vad
mörkläggningen verkligen betydde, och det
kunde hon ibland. Varje kväll sen det
började, hade hon drivit en stund genom
gatorna i det blå halvmörkret. Hon ville göra
det i kväll igen. Tillsammans med Bertil
—-eller kanske med Peter. Förresten var det
ju bara Peter, som kom i fråga.
Inne i rummet hade de radion på. Det
var väl slut med dagsnyheterna nu, men de
fortsatte att lyssna. Kanske var det något
särskilt, som blev sagt, något viktigt, något
oerhört; och de tog för givet, att hon hörde
det härute. Men hon brydde sig inte om
att höra på; tids nog fick man veta om det
hänt något. Hon ville resa någonstans långt
bort, där det inte fanns någon radio, där
allt det här inte var verkligt.
Nu knäpptes radion av och det blev
alldeles tyst ett slag. Sen hörde hon Maja
gå ut ur rummet och ropa något åt barnen.
De sa emot och hon upprepade det hon sagt
lite bestämdare men utan skärpa i
tonen-Dörren stängdes bakom henne och sen
hördes Peters steg över mattan därinne,
av och an. Småningom kom också hans
röst, låg men intensiv, hektisk. Dagny
uppfattade inga ord, bara deras mängd och
hetta, som en lavaström av brinnande ord.
Han tycktes tala allt fortare, en
tungomålstalare som hetsade sig till extas. Hon
försökte avstänga sig från det, men det gick
inte, hon förnam hans röst inte bara med
sin hörsel utan med hela sitt väsen. Hon
väntade på att Bertil skulle svara något,
med ett stillsamt starkt ord hejda
strömmen som brände henne. Men han sa
ingenting.
Sen tystnade Peter och hon hörde Bertil
komma i balkongdörren. Han teg
fortfarande, hon bara kände honom stå där.
Det var som om han skyddat henne; han
behövde inte komma närmare eller säga
något, det räckte att han stod där. Han är
min man, tänkte hon, och kanske är barnen
därinne också mina och det finns en
trygghet i världen. Hon nästan trodde det ett
tag. Så kom han fram och ställde sig
bredvid henne, med armarna stödda mot räcket.
Han hade sin pipa mellan tänderna och hon
hörde det lilla väsande ljudet, då han drog
ett bloss. Han undvek att se på henne.
Hon skymtade hans tjocka, ljusa hår, det
tunga, lite fårade ansiktet, de breda axlarna.
Hans hållning var ganska trött.
-—■ Var det något särskilt i
dagsnyheterna? sa hon till slut. Jag hörde inte på.
■— Nej, sa han. De går bara framåt i
väster, som en ångvält. —• Han pekade med
pipskaftet mot människorna nere på gatan
och sa: — Ser de inte ut som turister på
sightseeing i en utdöd stad? De pratar och
skrattar och ibland hejdar de sig och kastar
en förstrött nyfiken blick på ett hus, som
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
