Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mörkläggningskväll. Av Arvid Brenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid, Brenner
på en promenad genom Pompeji. Det är
bara baedekern i handen som fattas . . .
Tonen var ansträngd, krystad, som om
han tvingat fram orden för hövlighets skull.
Hon önskade att han velat säga något
riktigt i stället, något som kändes bra. Jag
ska gå om en liten stund, tänkte hon. I
grund och botten ville de inte veta av
henne, varken Bertil eller Maja. Hon hade
kommit hit alldeles för ofta. Men deras
hem hade blivit som en tillflykt för henne.
De var de enda människor hon kände, som
tycktes äga ett inre lugn. Det var bara det
hon ville: att få lite med av deras
trygghet. Hon kom lika mycket för Majas skull
som för Bertils. Hon var inte alls kär i
Bertil. Hon bara föreställde sig ibland hur
det skulle känts att vara gift med honom,
hur annorlunda hennes liv kunde blivit då.
De stod där bredvid varandra, men det
var ett stort avstånd mellan dem; nu
skyddade han henne inte längre. Det blev
ofta så, när de kom på tu man hand. Det
trygga hos honom försvann, han fick något
osäkert, värnlöst över sig. Då tyckte hon
genast mindre om honom; det var bara
hans lugna styrka hon älskade.
— Det börjar bli kallt, sa hon. Jag tror
jag går in.
Han såg snabbt på henne —• med en
skygg, liksom yrvaken blick.
De återvände in i rummets skymning,
där alla färger var borta och möblernas
konturer hade suddats ut; bara de ljusa
tapeterna lyste matt och i spegelns dunkelt
silvriga rektangel skymtade hon sin egen
bild som en smal skugga. Hon fick en känsla
av att hon inte var riktigt levande; att hon
verkligen var en okroppslig skugga bland
människor av kött och blod. Det enda som
levde inom henne var oron, som drev henne
att ständigt famla efter något nytt: nya
länder, nya människor, nya världar. Men
hon hann aldrig fram — allt vek undan
för henne, allt hon fick i sina händer
upplöstes till ingenting. Och mera ouppnåelig
än något annat var tryggheten. Då var
Peters verklighet mycket närmare, mera
släkt med hennes egen. Det var till honom
hon gick, då hon nu gick in i rummet, det
visste hon tydligt. Men hans hetta skulle
aldrig kunna få henne själv att brinna.
Peter satt djupt nersjunken i en länstol
med barnens pudelvalp i knät. Han lekte
mekaniskt med den, utan att se på den,
som om den inte varit ett levande djur
utan en leksak av tyg. Han drog den i
öronen, knådade den, vände den hit och dit
mellan sina långa, magra händer. Plötsligt
gnällde valpen till och Bertil sa irriterat:
— Släpp hunden, är du snäll. Den mår
inte bra av att hanteras så där.
Peter släppte genast valpen, som med ett
par ängsligt krumbuktande språng flydde
till Bertil. Sen körde han ner händerna i
kavajfickorna och drog upp axlarna ännu
högre. Man kunde inte urskilja hans drag
i halvmörkret, men Bertil var säker på att
hans mun var martyraktigt hopknipen.
Alltid denna förorättade min! tänkte han. Ja,
han visste ju hur det hängde ihop, han
förstod det så väl, men det gick honom ändå
på nerverna. Hela Peter gick honom på
nerverna för tillfället. Tidigare hade han
funnit hans ändlösa utläggningar
stimulerande och tyckt om att debattera med
honom. Han hade också haft en känsla att
det lönade sig, att man nog så småningom
skulle få Peter frisk igen. Nu föreföll det
med ens hopplöst och han tyckte hans egna
svar lät som ett matt eko av saker han
läst. Han får inte börja med Spengler en
gång till i kväll, tänkte han, det är mer än
jag står ut med.
-— Jag tror vi drar ner gardinerna nu,
sa han, så vi kan tända.
— Kan vi inte vänta lite till? sa Dagny.
Jag trivs så med skymningen.
Hon stod kvar vid balkongdörren och såg
ut i den blå kvällen. Också i full belysning
tyckte han hon hade något silvrigt över
sig: de ljusgrå ögonen, det askblonda håret,
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
