Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
Sophie och O s c ar Lev er tin.
möte. Lotta hjälper mig av med
ytterkläderna, gossarna tar av sig sina rockar och
vi går in till mormor i sängkammaren. Hon
är som så ofta sängliggande. Hon har haft
koleran i sin ungdom och aldrig hämtat sig
från den hemska farsoten. Åtminstone tror
vi att hennes magonda kommer från den, och
hon får nästan inte äta annat än kall, röd
rostbiff.
Hennes finskurna, bleka ansikte med det
slätkammade håret är inramat av en prydlig
nattmössa av linne med virkad udd. Bredvid
sängen i alkoven, men utåt rummet, står ett
fyrkantigt litet bord betäckt med en vit
damastservett och på detsamma den höga
chanukkastaken av guldbrons. Hennes milda
grå ögon lyser av kärlek emot oss, och hon
tänder med det lilla ljus, vilket sitter framför
de andra, de åtta vaxljusen i det hon läser
en hebreisk bön som vi inte förstår. Och så
drar hon fram ur bordslådan ett rött
sammetsetui som innehåller — en guldklocka.
Oscar tar tvekande emot gåvan, ser på
mormor som ligger där så vacker i den stora
sängen med dess snövita lakan, lyfter så
blicken mot den brinnande staken: det är
som om han alltid ville minnas denna stund.
Det är ett ögonblick så högtidligt att ingen
säger ett ord, men mormor lägger välsig-
~5
nande sin tunna, vita hand på hans mörka
huvud.
Medan vi står där tysta och ser ljusen
brinna ner, säger jag mig att Oscar nu är
vuxen. Och det är som i synagogan. Kanske
jag inte kan gå bredvid honom och hålla
honom i hand? tänker jag och gråten stockar
sig i halsen.
Men nu ringde mormor med
mässingsklockan, som föreställde en medeltida hovdam
i hätta och vid kjol och sa åt Lotta att ta in
kakor åt barnen. Och när det välkända
kak-skrinet •— kaksvinet kallat ■— uppenbarade
sig pius rödvin blev allt så hemlikt och
trevligt. Kaksvinet innehöll tre sorter,
pepparkakor, kringlor och smörblad, som var de
godaste och först gick åt, i synnerhet om den
djärva Lasse var med. Vi mumsade i oss en
hel del, svinet var just fyllt hos konditor
Landelius, och tog sedan hastigt farväl av
mormor och morbror, som satt och läste i
sitt rum med en grön skärm över ögonen,
pälsade på oss i all hast och skyndade hem
för att föräldrarna genast skulle få se klockan.
Ja, gossarna gick nu så fort att jag måste
springa hela tiden, och ehuru gatan var
kolsvart, de flesta affärerna var stängda, var
jag lycklig som en prinsessa, ty Lars nariga
näve omslöt i ett kraftigt grepp min vänstra
hand, medan Oscars varma, mjuka hand höll
min högra, Oscar som var vuxen, som hade
guldklocka och skrev vers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
