- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
522

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna Levertin

hastigt rusade förbi på kvällen. Oscar han
talade och tänkte blott på skaldegravarna,
men det hände honom i alla fall något otäckt
från det där hållet. Han var alldeles blek
när han i vinterskymningen kom upp och
berättade saken. Några pojkar, som bodde på
Klara Norra Kyrkogata och som bröderna
kände, inga busfrön, hade gått efter honom
då han kom från Latinläroverket och ropat:
»Judefläsk! Judefläsk!»

— Det skall dom få igen! skrek bror Lars.
Huruvida han gjorde allvar av hotelsen att
klå upp de där pojkarna, förmäler inte
historien. Men det är troligt. Han var ett litet
lejon och slogs inte bara för egen del men
också för sin brors och sina kamraters.

När vi flyttade till Mästersamuelsgatan
fanns det en privatskola mitt emot vår
våning och den låg i ständig fejd med Lars skola,
Nya Elementarläroverket. När han kom i
grupp med sina kamrater vågade
privatisterna sig inte på honom, men när han blev
ensam och skulle smita in genom porten, låg
de i bakhåll, och han kom ofta hem illa
till-tygad. En middag hade han fått ett blått
öga och därtill kavajen sönderriven, vilket
igen renderade honom en överhalning av
pappa. Inte hade han råd att skaffa honom
så här en ny kavaj inte!

Förgrymmad drog sig Lassegossen tillbaka
utan att äta, till mammas ledsnad, och när
middagen var över och vi gick in till honom
hade han placerat i själva fönstret till tecken
av yttersta förakt för privatisterna ett kärl
med ett öra! Då skrattade Oscar, som genast
slog sig ner vid stora bordet med sin
grekiska. Och pappa också fast han tog ner
emblemet.

*



Det var en härlig vårsöndag. Solen strålade
in genom fönstren i salen och solkatter lekte
på gravyrerna och pendylen på väggen. Det
var en trevlig våning vi hade men bakom
järnvägen, så den var billigare än den andra
på Mästersamuelsgatan, den som låg
ungefär snett emot Bonniers boktryckeri. — Det
vankades biff till frukost. Redan det var
gentilt — och den skulle stekas vid bordet.
Pappa hade på världsutställningen i Paris
köpt en patenterad panna med lock, som
upphettades genom att elda under den med
papper. Så goda biffar som stektes i den
pannan och med smöret som pöste så aptitligt
har aldrig ätits, men mamma var inte ofta

med om saken, ty det flög kolnat papper runt
om i våningen, hur försiktig man än var.

Denna söndag kom den emellertid fram. Vi
hade till gäst farbror Ahlstrand, som var
bibliotekarie vid Vetenskapsakademien och
en mycket god vän till pappa, men så liten
till växten att han var som en kamrat till
gossarna. Han var en riktig friluftsmänniska,
älskade luft och ljus och drömde om att
bygga ett hus som kunde vridas efter solen.
(Denna idé har jag sedan sett förverkligad
av en fransk artist, som kallade sin
konstruktion för Tournesol.) Gångsporten dyrkade
han, och när pappa i tidernas begynnelse
presenterade honom sin förtjusande fästmö,
mamsell Sophie Davidson som kommit upp
för att göra släktens bekantskap, och stolt
frågade: »Nå, vad tycks?», svarade han:
»Hon kan gå!» Och det var i hans mun största
beröm. Vår mor hade också en sådan lätt
gång.

Efter frukosten kom det roligaste. Då gick
vi alla på långpromenad med farbror
Ahlstrand som ledare. Karavanen tågade över
Drottninggatan, Gustaf Adolfs torg, Norrbro
och ner till Gustaf III:s staty, vidare uppför
Slottsbacken till Överståthållarämbetet där
Tessins lilla palats beundrades liksom slottet
förstås. Så kom man in på Stortorget och
beskådade Börshuset. På Skomakargatan visade
pappa på det hus där farföräldrarna bott
och som såg mörkt och tråkigt ut och på det i
Storkyrkobrinken, där Brudin haft sin
kända boklåda och där pappa kom in som
fjortonårig. Här pratade de dåtida
författarna Braun, Blanche, Carlén bort mången
timme och här slöt han vänskap med den
engelska språkforskaren Stephens, en lustig
figur, smal som en stör, och som, när vi
hälsade på honom i Köpenhamn dit han blivit
kallad till universitetet, hoppade av ilska i en
grå nattrock när han tänkte på hur
brottsligheten ökat i Sverige. Han skulle inte
våga bo i Stockholm — Stockholm på
nitti-talet!

Från gamla stån tågade vi över Slussen
och ända upp till Södra Bergen. Varma och
trötta slog vi oss ner på några stora stenar
för att beundra den sköna utsikten över
Mälarens glittrande vatten. Vårens syrliga
friskhet dröjde ännu i luften men de enstaka
träden hade små gröna blad och gräset stack
fram mellan bergsskrevorna. Efter en stund
sa farbror Ahlstrand, vänd till mamma:

— Är hennes nåd törstig?

522

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free