Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
grenar. La Salle har lånat sitt namn åt en
gata i Chicago, som för den staden är vad
Wall Street är för New York. •— En passande
gudfar, ty La Salle var från Normandie,
och normandernas gamla bön lät ju så här:
»Herre, vi bedja Dig icke om livets goda ting!
Tala bara om för oss var de äro, så skola vi gå
och ta dem!»
■— »Go and get them!» I den andan lever
och verkar alltjämt denna stad, som är byggd
på en mark, där de första invånarna måste
leta sig väg med sina oxvagnar mellan
varningsplakat: »Ingen botten här.» Det är inte
fullt hundrafemtio år sedan det första
blockhuset byggdes i ödemarken, och ännu kortare
tid sedan indianerna belägrade fortet som
skyddade det lilla nybyggarsamhället och åto
upp befälhavarens, kapten Wells hjärta, för
att bli delaktiga av hans tapperhet. År 1930
ännu levande chicagobor ha åsett hur
indianerna drevos från trakten efter Svarta
Hökens krig. Och ännu så sent som i slutet av
åttio-talet kunde en djärv äventyrare låta
sin båt driva i land vid Michigan-sjön och
med hjälp av den gamla lagen om »squatter’s
right» till den jord de utstakat, försvara den
mark hans köl vidrört. På den byggde han
sedan de första husen i »the Lake Front»,
de Potemkin-kulisser av skyskrapor och
lyxhotell, bakom vilka myllret av laglösa och
brokiga existenser leva nästan lika
äventyrligt nu som på Tontis tid.
Gång på gång blir främlingen från den
gamla världen påmind om hur nytt allting
ännu är här. Ingenting har liksom riktigt växt
i sin egen storhet, och alla skryta över allting
i naiv förkärlek för välljudande superlativer.
I luften ligger alltjämt den brutala glädje
över framgången, som är den ena sidan -—■
avigsidan — av arvet från den amerikanska
pionjärmentaliteten ■—- idealismen är dess
andra sida, rätsidan!
I de eleganta klubbarna visade man under
förbudstiden på stadens stora bovar med
samma stolthet som på stadens stora män.
»Big Ben Thomson», »Father Harriman»,
»Long John Wenthworth», — över själva
smeknamnen på de stora män, vilka då styrde
staden ungefär som cowboys styra boskap,
låg guldgrävarlägrets och boskapsranchens
mentalitet ännu kvar. De sociala reformerna
voro ibland lika ruffiga som någonsin
laglösheten själv, som t. ex. då Chicagos borgmästare
förbättrade det sedliga livet i
»Red-Light»-distrikten genom att helt enkelt sätta stadens
största brandsprutor på glädjehusen.
Västerns vilda vindar från den tid för inte mer än
litet över femtio år sedan, då odlingsgränsen
alltjämt existerade, leka ännu över »the Windy
City’s» gator. Ett nog så pittoreskt skådespel
— dock kanske enbart för dem som kommit
ovanpå. Men hur många tysta sorgespel, hur
många kvävda människosjälar bilda inte den
mörka bakgrunden till det gloriösa spektaklet!
Intet under, alltså, att Chicago är den stad
som poeternas laglösa men ömma hjärtan på
en gång älska och förbanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
