Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
och med typens långa, sviktigt knäande steg.
Hans »square-head» — amerikanerna kalla ju
gärna oss svenskar för »Square-heads», om för
att vi verkligen ha fyrkantiga huvuden eller för
att vi äro envisa då vi få något i dem, vill jag
låta vara osagt — hans huvud med andra ord
är täckt av ett strävt isgrått hår, och han bär
det ofta i en drömmares eftertänksamt
lutande ställning. Men han har också en mycket
envis haka, som han gärna skjuter fram, då
det blir debatt och han står på sig. I hans
ansikte — ett sådant där avlångt, brunbränt
kuskansikte, som man kan få se än i dag på
svenska herrgårdskuskbockar — lysa en
diktares innerliga ögon, blå som en vårbäck och
oskyldiga som en smålandstös’ — ögon från
det gamla landet att se det nya med. De
kunna vara sentimentala som en
piglocksmelodi men också lysa ömma som en
folkviseton. Därtill kunna de glimma av
illmarighet, då Sandburg drar någon av de många
»tall stories», han plockat upp på sina
strövtåg genom Amerika, först som
kringvandrande diversearbetare och sedan som
framgångsrik diktare och recitator. — En del av
dem hade han hört i sin barndom av fadern;
det var egendomligt att lyssna till deras
svenska bondförstånd och arbetarehumor,
liksom överbelagda med det främmande språkets
tonart. Fadern måste ha varit en karlakarl,
en av de oförvägna svenska rallare som ströva
världen runt och bygga upp företag vilka göra
andra rika ■—- medan de själva, lika fattiga
som de kommit, vandra vidare, arbetets
svenska kavaljerer med hattarna på nacken,
manchesterbyxorna i stövelskaften,
snusplug-garna i käften och vilda historier innanför
allvarligt rynkade pannor över klipska ögon.
Sonens ord om honom gåvo bilden av en
man som, fast han inte lärde sig läsa förrän
på gamla dagar och alltid måste rita sitt
bomärke under sina avlöningskvitton, ändå till
karaktären var huvudet högre än sin
amerikanska omgivning, med en livsyn präglad av
kärnfull enkel stoicism. Bredvid fadern
tecknade Carl Sandburgs berättelse lika solid och
äkta konturerna av modern, den sega,
tålmodiga svenska arbetarehustrun, kapabel att
under mannens frånvaro sköta makarnas lilla
gård och försedd med en rörande
kunskapsiver, som kom henne att trotsa alla hinder
fattigdomen ställde i hennes väg för att på
gamla dagar skaffa sig mera bildning.
Själv har Carl Sandburg aldrig lärt sig sitt
modersmål riktigt. Det lilla han kunnat har
han glömt, så när som på ett par tre oskyldiga
allmogeuttryck. »Till min venn», skriver han
en dedikation. »Lengtan» vet han också
besked om. Han var i Sverige under förra
världskriget som korrespondent till en
Chicagotidning men fick då föga utbyte av
landsmännen. Nu skulle han gärna vilja besöka Sverige
och han gläder sig åt att ha tvenne böcker på
svenska, det av Erik Blomberg, Artur
Lundkvist och Elmer Diktonius översatta urval
av hans diktning undertecknad utgav år 1934
samt det koncentrerade sammandraget av
hans stora Lincolnbiografi, som nyligen
utkommit.
»Då cirkeln böjer sig mot levnadslutet»,
sade sextioåringen, »då vill man tillbaka till
det gamla.»
Jag kom ännu en gång att träffa Carl
Sand-burg, men då låg jag sjuk, och då han
kom till den skola, där jag bodde ensam i en
stor sal med nio tomma sängar, ty
skolflickorna hade ferier, kunde jag inte tala mycket
med honom. Han hade guitarren med sig, och
medan han strövade runt i den stora salen
och satt än på den ena, än på den andra
sängen, sjöng han för mig ur »The American
Songbag», den samling amerikanska folkvisor
han samlat och då alltjämt ännu reste
Amerika runt för att sjunga och recitera. Men
fast jag inte kunde tala, kunde jag lyssna när
Sandburg berättade om sitt liv och den
typiskt amerikanska fostran som låg bakom
honom.
Skildringen av Abraham Lincolns
ungdomsår, sedan föräldrarna fått det en smula bättre
efter sin förflyttning till Illinois, stämmer i allt
väsentligt in på Carl Sandburgs egen
uppväxttid — inte under att han kunnat skildra dem
så åskådligt upplevda!
Han fick litet mera skolning än »Abe», men
inte mycket. För att inte tynga hemmets
ekonomi togs han tidigt ur skolan och sattes att
köra en mjölkkärra i Galesbury, för att sedan
bli biträde åt frisörerna i en av stadens
raksalonger. Men han trivdes inte med detta
mekaniska arbete. Han hade alltid »varit en
haj på läsning», som han sade, och nu då alla
tillfällen till kunskapssamling voro stängda,
drevs han av sin längtan ut på vandring för
att finna nya möjligheter. Hans läroår vid
det universitet, vid vilket så många av
U. S. A:s förnämsta diktare graduerat:
landsvägarnas, blevo inte många men så mycket
mera intensiva.
Han gav sig i väg per godsfinka till Kansas
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
