Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Sandburg
ut över U. S. A. Det var som hörde Österns
förfinade människor — med motsvarande
irritation — rösten från de oartikulerade
immigrantmassor, de aldrig tänkt på annat
än som boskap.
Carl Sandburg hade ju också i sin debutbok
skyndat att kasta handsken till de poeter i
Östern, vilka han i dikten »To some poets
about to die» apostroferade som döende av
finess. I den anklagade han dem för
likgiltighet för massans fröjder och lidanden och
tillropade dem trotsigt att en enda »hunky’s»
sorg över sitt barns död var lika mycket värd
att besjunga som någonsin miljonärernas
»perfumed sorrows». Amy Lowell, som tog upp
den kastade handsken, genmälde att
Sand-burgs bristande bildning och erfarenhet kom
honom att se skevt, att se dygd och heder
endast hos dem vilka arbetade med sina händer.
Men på detta sätt lockades han av sitt
medlidande att upphöja de primitivare typerna på
de mera utvecklades bekostnad. — Något vari
hon delvis hade alldeles rätt, ehuru å andra
sidan Sandburg med lika stor rätt kunde
svarat, att det inte var någondera av typerna
utan de stora mänskliga sorger och fröjder,
vilka äro lika för alla, han kände som sin
mission att besjunga — och att ingen kunde
förneka honom att främst söka trösta dem
som bäst behövde och annars aldrig fingo
tröst.
Kontroversen är framför allt intressant som
uttryck för den hållning den anglosaxiskt
betonade, av puritanarvet betingade, fint
kultiverade Österneliten intog till Sandburgs
tidigare diktning. I alla dessa verk finnas dikter
som ha mera chockverkan än poetisk verkan.
Särskilt i »Slabs of the Sunburnt West», den
fjärde i ordningen, som utkom år 1922,
verkar det ibland som om diktaren odlade
brutaliteten för dess egen skull, och som om han,
vilket en kritiker riktigt anmärker, »i tid och
otid sliter upp skjortan för att visa hur brett
och hårigt hans bröst är». Men i de ändlösa
diskussioner och kontroverser hans tidigare
verk utlöste kastade man alltför ofta ut barnet
med badvattnet. Hans sociala patos och hans
eldigt primitiva dyrkan av kraften och
spänningen skymde bort hans djupaste innehåll:
den nästan moderliga ömhet för livet, den
vördnad för människan och därav följande
starka frihetslidelse (vem vet, kanske ett arv
från svensk demokratisk mentalitet?) som
vida höjde honom över den propagandor man
partout ville ha honom till — och som han i
mindre inspirerade ögonblick ibland är.
Man förbisåg, eller ville inte se, hur adekvata
hans hårda, råa, brutala uttryck var för
att ge en bild av den hårda, råa, brutala
verkligheten bland massorna i Amerikas stora
städer. Men man förbisåg också den
vördnad för människor som låg på botten av
bitterheten hos en man, vilken »brukade hänga
i en stropp på en Halstead Street spårvagn var
morgon kl. 7» och se in i raderna av ansikten
»trötta på önskningar, tomma på drömmar».
I såväl »Chicago Poems» som i »Cornhuskers»
(1919), »Smoke and Steel» (1920) och den
ovannämnda »Slabs of the Sunburnt West»
oscillerar diktaren mellan två till synes, (men
endast till synes) oförenliga diktarejag. Den
ene är den kraftberusade kämpen, som sjunger
om fabriker och skyskrapor, »bitande
horisonten med ojämna tänder», och spelar upp
en dansvisa för den judiske fiskhandlaren på
Maxwell Street »— en man förbannat glad att
sälja fisk, att Gud skapar fisk och kunder åt
vilka han må utbjuda sina varor på en
handkärra», eller som begagnar sin egen
besläktade energi för att, som han beskriver Västerns
städer, »likt en reslig, käck slugger, skrattande
ungdomens larmande, råa skratt, stolt över
sin styrka över att ännu aldrig ha blivit
besegrad», —• gå till kamp mot utsugarna eller
som i »To a contemporary Bunkshooter»
(tillägnad fotbollspastorn Billy Sunday) bespruta
humbugsreligionen i rikedomens tjänst med
verser likt senapsgas och vitriol. Den andre
av Sandburgs två jag är drömmaren från det
dimmiga Norden, med sitt enda vetande: att
»ett sex fots hus» är slutet för dem som
befalla, lika väl som för dem vilka i livet endast
fått säga »Yes Sir!». Denna inställning
präglar särskilt Sandburgs krigsdikter, vilka finnas
strödda i hela hans produktion. Där Whitman
i kriget såg Guds finger skriva på väggen
ser Sandburg endast den fruktansvärda
meningslösheten, sådan den tonar fram i hans
»Viskningar i ett fältlasarett» (Chicago Poems)
där den sårade ynglingen ber:
Hämta mig ej mera kallt och redoboget järn,
skapat för att köra rakt framåt.
Hämta mig endast vackra, onyttiga saker.
Endast gamla hemtrevna ting, vidrörda vid
solnedgången
i lugnet.
I den ståtliga »Bön efter världskrig» (Smoke
and Steel) ljuder en ännu djupare ton.
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
