Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Sandburg. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna L en ah Elgström
Drömmerska som vandrar över havet,
jagande, törstande, o, moder och dotter
o, dotter av aska och moder av blod!
begynner den och slutar som med ett rop:
Barn, som märkts av elden,
skapa en ny dröm åt oss som glömma,
bortanför stormen skapa en stjärna.
Detta djupa drömmande vemod, denna
undrande sorg över obegripligheten i allt, som
till slut endast kan viska: »Förlåt. . . förlåt. . .
ty de veta inte vad de göra!» präglar den
främsta chicagodikt han skrivit efter sitt
debutpoem: »The Windy City» (i Slabs of the
Sunburnt West) vars brutala katalog av nöd
brott och lustar mynnar ut som i en
bönfallande suck:
. . . And the kid wriggles with an ear in cinder:
And a mother comes to carry horne
A bundle, a limp bundle,
To have his face washed for the last time.
Forgive us if it happens — and happens again,
And happens again. . .
Där drömmaren förmäles med mannen som
triumferar inför tillvarons majestät, evigheten
i nuet, framstår Sandburg kanske dock i sin
högsta kraft, såsom i den stora dikten »Prärie»
(Cornhuskers). Där ljuder som en växelsång
mellan diktaren:
Jag föddes på prärien och vetets mjölk, den röda
klövern
och kvinnornas ögon gåvo mig en sång och en slogan,
och prärien själv:
Jag är prärien, alltings moder, jag väntar. ..
Ett tidigt år ropade här vildanden i sin fjäderskrud
av purpur och grönt; nu smattrar nithamrarna, ljuder
polispatrullens och ångbåtens sirenvisslor.
Över tusen år räcker jag min hand åt en man
och säger till honom: Broder, fatta dig kort, ty tusen
år är en kort tid.
I slutstroferna lägger sig modern, prärien,
tillrätta igen i sin evighet efter den lilla
intervallen av mänskligt liv:
Jag talar om nya städer och nya folk ■ -
Jag säger Er, det förgångna är ett ämbar av aska,
en sol som sjunkit i Väster.
Jag säger Er, det finns ingenting i världen
utom en ocean av morgondagar,
ett himlavalv av morgondagar.
Jag är broder till skördearbetaren som säger vid
solnedgången
I morgon är det åter en dag.
Men inte mindre, snarare kanske mera
innerlig och djup talar diktaren till oss i de små
poem likt pulsslag, några få snuddande ord,
vari han, lyssnande till regn och tårars
fall, skådande ut i natten och dimman, tycks
viska dess hemligheter till oss. —• Som till ex.
i »Nymåne» (Cornhuskers), dikten om den
späda nymånen, »en barnkanot av silver som
seglar västerut i indianernas land», där den
vidgar sig till en vision av präriens döda folk,
»Missisippidalens andar med kopparpannorna,
ridande på seniga hästar genom natten -—
inga tyglar, endast älskande armar kring
pony-nackarna, ridande genom natten indianernas
långa urgamla väg». Eller i »Budbärare»
(Cornhuskers) med dess invokation:
— Hölj mig
i skymningsstoft och drömmar,
hölj mig och lämna mig ensam.
Kanske dock diktaren aldrig viskat så
hemlighetsfullt snuddande vid outsägliga ting
som i »Kalla Gravar» (Cornhuskers) med dess
smekande kadenser:
Pocahontas kropp, älsklig som en poppel, ljuvlig som
röda hagtornsbär i November eller kattfötter i Maj. . .
undrar hon. . . minnes hon?.. . i mörkret, i den kalla
graven. —
mynnande ut i en liksom milt undrande fråga:
Säg mig om älskarna förlora spelet,
säg mig om någon fått mer än älskarna. . .
I mullen. . . i den kalla graven.
Efter »Slabs of the Sunburnt West» kom
efter en lång tystnad diktsamlingen »Good
Morning, America». Den innehåller, även den,
representativa dikter, som t. ex. »Halfway
House» och »Stängsel» med dess våldsamt
ansatta strofer av längtan efter befrielse från
jagets begränsning. Men som helhet lider den
av att övervägande behärskas av den
stämning av vagt vemod, som är Sandburgs
achilleshäl. Hans benägenhet att låta en
tanke, en strof tona ut i ett oartikulerat
mummel kan ibland närma sig en punkt där
meningen blir omening, konstnärligheten
förkonstling och fri vers konturlös prosa. Även
hans sociala idéutveckling, hans demokratiska
idealism kan tidvis mala tömning. Hans
motståndare ha också ibland anklagat honom för
en alltför lättvindig social resignation. Visst
är att man om honom med fog kan använda
termen »medlidandesocialist». Han känner
alltid mer än han tänker. Hans sociala åskådning
är byggd på instinkt mera än på resonnemang.
Men hans djupa livsömhet ger denna in-
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
