Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
»De ungas» debututställning i Hallins
konstsalong i mars 1909 (det märkliga årtalet,
som gav upphov till beteckningen 1909 års
män, ej att förväxla med någon hurtig och
kalasfrisk årsförening). Det var Sandels
»Flicka i chemise», nu av någon anledning
omdöpt till »Flicka i särk», som låter för
grovt till den målningen. I Strix 10 mars
1909 skrev Albert Engström en vacker
hälsning till »De unga», som bitvis kunde vara
riktad direkt till Sandels: »Jag har varit på
De Ungas utställning i Hallins Konsthandel
och blef värkligen ganska glad. — Det
föryngrar att en stund glänta på dörren till de
ungas rike och se hur de brottas med solen
och observera hur människornas ögon
förändras generation efter generation. Jag minns
hur man uppfattade färg för tjugo år sedan.
Man hade gråa glasögon, litet smutsiga för
rästen, ty Akademiens dalande sol hade inte
rena strålar. Allt ungt skulle slås ned,
svärmeriet skulle också dö. — ’Se drömmarn
kommer, honom slå vi ned!’»
Det var många piskrapp som mättades åt
drömmarna den gången. Men de stodo rycken
och förde den svenska konsten in på en
revolutionerande stråt. Den som skriver dessa rader
sitter just och bläddrar i gamla tidningsklipp
för att komma på några väsentliga inlägg i
diskussionen. Nyss halades några gulnade
spalter fram om »Matisse och hans lärarskap»,
ett resebrev från Paris i mars 1910 av Birger
Simonsson, som i varma ordalag hyllar den
franske lärofadern. Bra gjort av Svenska
Dagbladet att ta in en så rabulistisk artikel,
men den kunde ju inte anständigtvis tryckas
utan redaktionellt förbehåll: . . . »de
oppositionella uttalandena om vår svenska
målarkonst stå helt för författarens egen räkning».
Nästa år, ungefär i samma veva som den
relaterade norska resan, skrev Moselius en
uppsats i Dagens Nyheter (20 mars 1911) om
»impressionism och expressionism», som med
sin positiva entusiasm torde ha retat åtskilliga.
August Brunius, Ragnar Hoppe och Gregor
Paulsson äro andra namn förbundna med de
nya konstriktningarnas presentation i
spalterna. Mycken genstörtighet hade de att
utstå, och på olika sätt bistodo de sina vänner
målarna. Ragnar Hoppe hjälpte t. ex. till
att ordna »expressionistutställning» i det
ärevördiga lundauniversitetets konstmuseum.
August Brunius gav 1913 ut sin epokgörande
bok »Färg och Form» och Gregor Paulsson
härjade 1917 tillsammans med Georg Pauli i
stridsskriften »flamman». De omnämnda
konstskriftställarna hade intim kontakt med
artisterna och smittades av deras
nybyggariver. De sågo dem i arbete och målade för
resten en hel del själva, åtminstone Hoppe
och Gregor Paulsson. Eller också målade
de i ord. I Moselius’ företal till katalogen
över Sandelsutställningen i Nutida konst
tecknas ett porträtt på fyra rader: . . . »Nu
såg jag honom (Sandels), ett blekt
oregelbundet ansikte som fick liv och uttryck av
en stor sensibel mun, klart ljusgrå
melankoliska ögon och en brun lugg i pannan. En
överkänslig ung målare med mycket mera
nerver än hälsa.» Sandels har målat ett
självporträtt, där detta nervsystem synes på något
sätt blottat. Ras och förfining kunde
knappast uttryckas mera överväldigande än i
detta huvud från 19x5 med dess nobla
teckning och vibrerande färg, Cézanneaktigt rikt
i modulationerna och liksom skimrande av
ett inre ljus.
Ännu en konstnär har denna höst
framträtt i en retrospektiv utställning, som kunde
hämta en del material från den gamla
1909-salongen i Hallins konsthandel, nämligen
Isaac Grunewald. När äntligen Liljevalchs
konsthall befriats från sin
beredskapsuppgift i marinen, renskurats och nymålats, stod
Grünewald parat att rycka in. Och han gjorde
det med ett praktfullt uppbåd av konstverk,
tillkomna under 40 år, alltifrån den tid han
som liten brådmogen artistyngling var elev
vid Konstnärsförbundets målarskola under
Karl Nordströms stränga men inspirerande
ledning fram till de sista årens ljusfyllda
tillvaro i Saltsjöbaden. Det var
ymnighetshor-nets framvällande gåvor, som östes in över de
nyss så logementgrå lokalerna. Om något
absolut motsatt asketismen existerar i svenskt
måleri, så måste det väl vara Grünewalds
konstnärskap. Ingenting finns i hans måleri
av njugghet med uttrycksmedlen, allt synes
vara skapat i oförfalskad målarglädje, utan
hämningar och — som han själv har
tillspetsat satsen i polemik mot dem som anse
honom ytlig — utan något tillgjort djupsinne
och »grubbelrynkor i pannan». Den väldiga
utställningen redovisade i rum efter rum för
vitalitet och överdåd.
»Min aptit på konsten var i dessa år
omättlig» har Isaac Grünewald sagt om sin
ungdomstid i Paris. Alltjämt efter fyrtio års
konstnärlig verksamhet röjer Grünewald samma
intensiva intresse för konstens fenomen, och
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
