Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
han kan med Matisse, lärofadern, bekänna,
att han aldrig undvikit inflytande från
andra. Han har heller aldrig tvekat att högt
för allt folket tala om, vad han sett och ser
hos andra mästare. Med spänning avvaktar
man den bok om Matisse, som Grünewald
har under arbete, säkert kommer den att
innehålla sidor, som handla inte bara om hur
skojigt det var att gå som artistfrö i Paris
utan också om det målmedvetna arbetet. Det
finns många dokument om Grünewalds och
hans kamraters kamp, innan de nådde något
som tillnärmelsevis kunde kallas erkännande.
Ur några efterlämnade anteckningar, som
gjorts av författaren Léon Larsson, vilken
sommaren 1909 var tillsammans med
Grünewald och några kamrater (Knut Jansson,
Birger Simonsson och Sigfrid Ullman) i
Sim-långsdalen må anföras ett avsnitt, som säger
mer än långa utredningar om »De Ungas»
orientering i tillvaron. Utdraget citeras i
katalogen till Nationalmusei
expressionist-utställning:
»Härnere, i denna idylliska dal, bland
fredliga och goda människor, framlevde jag en
liten tid. Men jag var inte ensam.
Konstnärerna jag stämt möte med kommo den ene
efter den andre. Det var idel goda vänner.
Hederliga kärnpojkar varenda en. De kunde
skämta och gyckla om allt mellan himmel och
jord. Det var inte mycket som för dem var
heligt. Men andras åsikter kunde de ha
aktning för och om konsten var det inte värt att
skämta. Det var en helig mark. För att beträda
den måste man snöra av sig sina sandaler
och gå med tvagna fötter. För mindre gick
det inte.
Av dem lärde jag mig mycket, icke genast,
det var först efter åratal när lugnet kommit
över mig, som jag drog nytta och lärdom
av mina unga konstnärsvänners allvar och
pliktmedvetna arbete för sin konsts förkovran.
Den som ytligt såg dem och deras
sommardagar kunde lätt bli bedragen och tänka, att
det endast var lek och skämt. Men det var
fel, under ytan var det möda och arbete och
blodigt allvar. Det var alls ingen fjärilslek
och behagligt tidsfördriv. Jag såg män i
den bittraste fattigdom kämpa en nästan
hopplös kamp för oförstådda tankar och
obegripliga målareideal. Det var en kamp med
hopbitna tänder och knorrande magar. Men
där var aldrig tal om köpslagan och avkall.
Det de ansågo vara rätt, det var rätt. På det
fanns icke någon prutmån. Där var inga
krumbukter, utan rakt skulle vägen gå
fram.
Det var den nya konstens män.»
Efter dessa ord av Léon Larsson, präglade
av förståelse och respekt för de ungas allt
besegrande tro, är det frestande att återgå
till Albert Engström, som så vackert hälsat
»De Unga» välkomna vid deras första
utställning i Hallins konsthandel 1909. Men länge
varade inte Albert Engströms entusiasm.
Samme man som rgog rekommenderade
akademistaten »att ordna en procession med
fana och frackar och värjor och gå ner och
titta på ’De Ungas’ utställning» var redan
nästa år färdig att avfyra följande salva
(i Strix 20 april 1910):
»Jag ser dem framför mig, de långhåriga,
osnutna ynglen, hur de, träffade i centra af
sina pseudoblaserade, kvasiperversa
dibarnasjälar sitta och stirra in i opalen på sina
absinter och tycka att de förlorat fotfästet. Men
kanhända de försvara åsnans konst. Hvem vet?
Nu är det ju sant att Matisse icke målar så
modernt som åsnan, men naivare än hon målar
han inte, det är sant. Fast det är väl hans
ideal.
Jag tycker att Matisse är dum som konstnär
men slug som ungdomens förförare.»
Det där med åsnan anspelar på ett åsnesto,
Lolo, på Montmartre, vilket tidningen
Fan-tasio utnyttjade för ett rått skämt. Man band
fast en borste vid åsnans svans och placerade
en duk bakom henne jämte färgpytsar. Den
svansviftande åsnan skulle sedan — under
signaturen Boronali — ha utställt verket på
Salon des Indépendants, där det vunnit
visst erkännande. Då själve Albert
Engström funnit dylika argument lämpliga i
diskussionen om den moderna konsten,
förvånar man sig inte över att den bredare
publiken med förtjusning drog »åsnehistorier»
för att komma åt den nya konstens män.
Man frågar sig vad Albert Engström, om
han levat, skulle ha sagt om Åke Göransson,
denne sällsamme artist, vars samlade
produktion, omkring 150 målningar, upptäcktes i
en utdragssoffa hemma hos konstnärens
moder. Det visade sig vara stor och egenartad
kolorism, och sedan 1941, då den märkliga
kökssoffan inventerades, slåss museer och
privatsamlare om Göranssons verk. Själv
fick han aldrig uppleva denna framgång.
Den sinnessjuke konstnären dog kort tid efter
det första utställandet av hans verk i Modern
konst i hemmiljö. Denna gång har lokalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
