- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
550

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Krigen och konsten. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel L. Romdahl

salubjuda dem, rykten som vi dock ogärna
vilja skänka tilltro, om ej annat på grund
av det ogenomförbara och för säljare och
köpare lika vanhedrande som riskfyllda i
en dylik handel med stulet gods. Vi måste
hoppas att målningar och skulpturer ur
museer och samlingar när krigets stormar
bedarrat åter skola kunna i stort sett
oskadda återfinnas på sina platser.

Om vi lägga samman alla de konstverk
som ha kriget att tacka för sin tillkomst,
vare sig de hylla eller häda det, blir det en
ringa summa i jämförelse med dem krigen
under årtusenden förödde. I gamla tider
var ödeläggelsen avsiktlig, man brände
slott och fästen av militär och politisk
betydelse och störtade helgedomar, vid vilka
en för segraren obekväm nationalkänsla
knutit sig, som Jerusalems tempel, man
lade i grus en stad som Kartago för att
slutgiltigt befria sig från en medtävlare.
Men även då viljan att förstöra fanns, voro
dock medlen till förstörelse begränsade
och förstörelsen fick därför en begränsad
omfattning. Man finner sålunda i städer
som veterligt varit utsatta för brand och
plundring stolta stenbyggnader som
trotsat soldaternas ansträngningar. Vid »il
Sacco di Roma», stormningen och
plundringen av den eviga staden år 1527 var
visserligen den hemsökelse som drabbade
befolkningen oerhörd, och landsknektarnes
framfart mot människorna ohygglig, hem
skövlades och gingo upp i lågor, »men intet
enda palats har», säger Henrik Schück i sin
bok om Rom, »så vitt man vet förstörts
och även konstverken ha lidit endast
obetydligt». Genom il Sacco di Roma förstördes
sålunda varken Roms konstskatter eller
dess kyrkor och palats. I stor stil satte
förstörelsen in under Ludvig XIV:s krig i
Pfalz och vid Rhen. En mängd av borgar
utmed den sagoomspunna och
mångbesjungna floden stå sedan 1600-talets slut i
ruiner, de mainziska kurfurstarnes prakt-

fulla sommarresidens Favorita är helt
utplånat, men Heidelbergs slottsruin reser sig
som ett mäktigt och stumt vittne om den
galliska grannens hänsynslösa övervåld.
Detta planmässiga förhärjande av
minnesrika byggnader och sköna konstminnen
ytterligare fullföljt, ehuru mindre
systematiskt, under revolutionstiden ett sekel
senare, har verkat som en draksådd. När
en populär tysk bok från tiden mellan
världskrigen med bilder från de av
fransmännen förödda nejderna bär undertiteln
»ett väckelserop till varje tysk» är det
icke svårt att förstå vad man syftat till
med det vackra och till synes oskyldiga
häftet.

Under ett fälttåg som utkämpas med de
stridsmedel den beprisade tekniken ställt
till en förblindad mänsklighets förfogande
behöves ingen direkt ond avsikt för att
åstadkomma en förstörelse som själva de
våldsammaste naturkatastrofer icke
överträffa. Kriget 1914—1918 gick fram över
en jord som ej blott för fransmännen kan
gälla som en »terre sacrée», men som är
en mänsklighetens heliga mark över vilken
katedraler utan like lyfta sina skepp och
torn. I en publikation med titeln
»Kunst-schutz im Kriege», utgiven år 1919 av den
också hos oss högt uppburne veteranen
inom den tyska kulturminnesvården, Paul
Clemen, professor i Bonn, få vi en
beklämmande överblick av allt det som under
dessa ofärdsår föröddes. Som motto för den
dystra boken har han funnit några rader
av en diktare från tidig medeltid i vilka
ges uttryck åt sorgen över staden
Aquile-gias ohjälpliga förstöring:

»Ad flendos tuos, Aquilegiæ, cineres, non
mihi ullæ sufficiunt lacrimæ, desunt
ser-mones, dolor sensum abstulit cordis amari.»
»Mig fattas tårar, Aquilegia, för att begråta
din förstörelse, ingen klagan är tillräcklig,
sorgen berövar mitt förtvivlade hjärta dess
sans.»

Vi kunna ej betvivla äktheten i de käns-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free