Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur svenska hjärtans djup... Ett hundraårsminne. Av Bernhard Tarschys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Tarschys
vida starkare försvar än Petre förordade.
Uppsatsen vittnade om att Talis Qualis
allvarligt satt sig in i frågan. Han understryker,
att det framförallt är försvaret gentemot
Ryssland, som är aktuellt, och kräver en
stark flotta och ett starkt centralförsvar.
Skulle fienden lyckas taga sig i land i Sverige,
måste en avgörande batalj vågas, samtidigt
som konungen sätter sig i spetsen för en
folkstorm i fiendens rygg och sjöstyrkorna
avskära hans förbindelser. Emellertid torde
en invasion i ett land, där nationalandan är
stark, vara svår att genomföra, »och serskildt
hoppas vi, vad Sverige beträffar, att det
framgent skall af fremmande eröfrare lika litet
kunna betvingas, som det hittills med
vapenmakt kunnat eröfras och betvingas». För
tillfället tycktes ej heller någon granne vara
angelägen att söka sak med Sverige; man
borde därför begagna tiden att lägga en solid
grund till det framtida försvaret och stärka
nationalandan.
Överste Gustaf N. Nyblaeus, en gång
fäkt-mästare vid Lunds universitet och medlem
av poet- och sångarkretsen kring Strandberg
och Lindblad, skrev kort efter Strandbergs
död till sin kusin, filosofiprofessorn i Uppsala
Johan Axel Nyblaeus: »Det var en stor
svensk, en skald och en hjelte, och den
svenska folksången skall bevara hans minne.
Jag var med då den föddes . . . Det var, med
alla sina svagheter, en oförgätlig tid» (13. 2.
1877. Kungl. bibi.). Om Hymnens tillkomst
berättade mer utförligt Talis Qualis’ svägerska
Euphrosyne Miltopée, f. Palm på sin
ålderdom i Smålands Allehanda den november
1895-
Det var den 5 december 1844 som den första
gången hördes i stora auditorium i gamla
universitetshuset i Lund vid den studentfest, som gafs med
anledning af konung Oscars uppstigande på tronen.
Med mycken spänning motsågs denna fest, som af
ungdomen omfattades med liflig entusiasm.
Kronprins Oscar var mycket älskad af Lunds studenter,
och stora förväntningar mötte honom af all landets
ungdom. Otto Lindblad stämde sina vackraste toner,
och Talis Qualis strängade, varmt inspirerad, sin lyra
till den nya kungssången, som då förvisso gick ur
unga hjärtans djup. Men det hölls mycket tyst med
fullbordandet af både dikten och dess musikaliska
omklädnad. Ingen fick se eller höra någondera på
förhand. Sångrepetitionerna höllos i »kapellets» sal för
lyckta dörrar. Den var en tillsluten helgedom äfven
för närmaste vänner till författaren och tonsättaren.
Inom den familj, där de dagligen träffades och där
man brukade höra dem fantisera vid pianot, lyssnade
man förgäfves efter några ofrivilliga meddelanden af
den väntade nyheten.
Men festdagen kom. Auditoriet var uppfyllt till sista
plats. Studentsången stod samlad i täta led. Otto
Lindblad framför dem med taktpinnen i hand. En
stunds ljudlös tystnad. Så vällde den fram, den sköna
sången, från klingande tenorer och väldiga
basstämmor, och ung och gammal lyssnade med strålande ögon
och skälvande läppar, färdiga att instämma ur alla
svenska hjärtans djup. Det var en gripande stund,
som lefver kvar i minnet lifligt såsom sen sången
lefver ännu efter femtio år.
Sången publicerades den 7 december i
Skånska correspondenten, som också gav ett
referat av festen. Denna började redan halv
sex på morgonen med kanonsalut, raketer
och studentsång till regementsmusik,
illuminationer och blossande marschaller. Halv elva
på dagen tågade studenterna till universitetets
stora hörsal. Där höll kandidat G. Thomé
»ett lifligt föredrag, som egde karakteren af
hjertats vältalighet», om dagens betydelse
och om ungdomens önskan att »inför thronen
frambära sin kärlek och uttrycka sin
förhoppning om en stundande tid af ära och
välgång för det kära Sveafolket under Oscars
spira». Så »afsjöngs en af en student
författad hymn». Mer kunde referenten
knappast säga om den av honom själv skrivna
dikten, men han strödde blommor för
tonsättaren för »sn utmärkt lyckad musik».
Efter Hymnen följde leverop och kanonsalut.
På kvällen var Lundagård ånyo eklärerad,
raketer avfyrades och bengaliska eldar
sprakade. Sångföreningen gav stor bal, och »först
klockan två på natten slutade denna vackra
ungdomsfest».
Sedan år tillbaka ansåg sig Talis Qualis —
icke utan skäl — vara persona ingrata hos
flertalet av de akademiska fäderna. Hans
rabulism och frifräsarlynne hade stött många
för huvudet, och han hade känt av oviljan
vid flera tillfällen. Men Kungssången
mottogs med hänförelse av alla, och Strandberg
upplevde, att även hans vedersakare tackade
honom för den vackra sången. Med stolthet
kunde han också till festreferatet anknyta
några reflexioner, som i typiskt strandbergska
vändningar hävda ungdomens rätt att taga
del i nationens liv, att yttra sig i politiska
frågor, en rätt som han ivrigt kämpat för
sedan sitt första framträdande som
studentskald.
Ungdomen har uttalat ett stort ord, som skall
blifva hört öfver hela vårt land. Den har formligen
proklamerat sig, icke såsom en ungdom, hvilken
uteslutande eger läskammaren till sitt fädernesland och
läxorna till sin grundlag, utan såsom i främsta
rummet svensk ungdom, den der eger ett fädernesland,
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
