Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur svenska hjärtans djup... Ett hundraårsminne. Av Bernhard Tarschys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Tarschys
pos, sin uppfattning om Ur svenska
hjärtans djup med varm förståelse för
föregångarens historiska syn:
Denna folksång är måhända den enda, som
uttalar dödstankar öfver det folk, hvars hymn till
konungen han är. Detta kan klandras, ty det låter ju
säga sig, att ett folk bör akta sig odödligt och handla
därefter. Men ett fåtaligt folk med en härlig historisk
uppgift och därför med ett stort ansvar inför Gud
må kunna se sanningen rakt i synen, erkänna
förgängelsens lag, som råder öfver allt timligt, och säga
högt, att det kan dö, men med ära, i uppfyllandet av
sitt väsen. Kinas långa lefnad är icke att föredraga
framför Hellas’ korta och sköna. En hvar, som
känner så, värmes af skaldens syn, vari den siste svensken
dör på Sveriges sista fana, ty det är en död, som
tryggar åt ett hädangånget folk odödligheten.
I sin Strandbergsmonografi (1915) söker
Per Hallström, i överensstämmelse med sin
egen läggning, förklara domedagsaningen i
Kungssången som ett utslag av »den
pessimism, som ingen ungdom lätt går förbi».
Det är ej oriktigt ifråga om Talis Qualis.
Men även andra faktorer äro värda att
betonas.
Undergångsstämningen i Kungssången har
starka traditioner i svensk litteratur. Den
möter exempelvis i det slutande 1700-talets
viktigaste fosterländska dikt, Kellgrens
Kantat den i januari 1789, med dess bön att
Kaos hellre må randas, än att »ett folk, som
förr åt döden än åt bojorna sig skänkt», skulle
gå ett ärelöst slaveri till mötes. Samma
tragiska idealism ljuder också i Tegnérs
patriotiska förkunnelse. I Svea heter det:
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära
och rädda, fallande, åtminstone din ära––—
Sitt tal vid Gustav Adolfsfesten i Växjö
domkyrka 1832 avslutar Tegnér i samma anda,
med en bön om undergång med ära, om ej
seger förunnas i kampen för fosterlandet.
Även på ett annat håll än i Tegnérs sublima
gestaltning mötte Talis Qualis en historiesyn,
som diskuterade undergångens betydelse i ett
folks tillvaro. Liksom flertalet av sin
generation var Strandberg gripen av hegelianismen.
I Hegels förkunnelse funnos tankelinjer, som
delvis gingo parallellt med Tegnéridealismens.
Enligt den tyske filosofen betecknade
negationen, upplösningen, de blinda och onda
makternas seger, världsandens väg mot ständigt
högre synteser. Varje fullmoget stadium är
dömt till upplösning, det var det tragiska
momentet i Hegels väldiga historiedrama.
Men däri låg också det optimistiska i hans
syn, ty undergången innebar alltid en
övergång till en ny, en högre enhetsbildning.
Man kan ge ett klart belägg för hur
Tegnérs tragiska idealism och stolta krav på död
med ära hos Talis Qualis flätas samman med
hegelianska tankegångar. Ungefär ett halvår
efter Kungssångens tillkomst gjorde han den
10 maj 1845 i ett helt annat sammanhang ett
uttalande i Skånska correspondenten, som
präglas av hans optimistiska
historieuppfattning, i vilken undergångstanken är ett
integrerande led:
Det bestående har en gång tillkämpat sig existens i
verlden och har redan deri fördelen framför det ännu
i utveckling stadda. Det måste en dag gå under, det
är sannt, men det må tillse, att det går under med
ära och i kärlek. Hvad som är har sin sanning och
fulländning i det som blifver; det senare är
ingenting annat än explikationen af det förra. Hvarje ny, i
utveckling stadd historisk bildning har visserligen till
uppgift att skoningslöst uppfräta en redan
förhandenvarande, men endast för att upptaga, hvad den i
sannt och väsentligt var i sig, och såmedelst
framställa andra i ännu renare form.
Såväl texten som musiken till
Kungssången hade tillkommit utan andra anspråk
än att vara en tillfällighetssång. Varken
skalden eller kompositören kunde då ana, att
den skulle bliva Sveriges nationalhymn.
Musiken blev första gången offentliggjord i en
samling sånger för mansröster, utgivna av
Otto Lindblad och tillägnade prins Gustaf.
Den Lundakvartett, som Otto Lindblad
bildat och ledde och vilken även Strandberg en
tid tillhörde, upptog självfallet Hymn på sin
repertoar, sjöng den på sina sångarresor
genom landet och gjorde den snart känd över
hela Sverige. Texten ingick i den
diktsamling, Sånger i pansar, som Talis Qualis utgav
1845. Inom ett årtionde hade Ur svenska
hjärtans djup utträngt den av A. N.
Edelcrantz 1805 från engelskan (Henry Careys
God säve the King) översatta Bevare Gud
vår kung! och överallt erkänts som den
svenska kungssången.
Under de ofärdsår vi nu genomleva, har
det visat sig, att många av Strandbergs
tidsdikter, framförallt de som röra det fria ordet,
fått en brännande aktualitet. Även Ur svenska
hjärtans djup, som den 5 december 1944
fyllde hundra år, tillhör Strandbergs
tidsdikter. Dess budskap och syfte är ingalunda
förlegat, och alltjämt ge dess ord och toner
uttryck för det svenska folkets förhållande till
sin regent.
5 72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
