Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
till pappa i det att han öppnat en filial på
Drottninggatan ej långt från hans
antikvitets-och pappershandel på Fredsgatan.
En regnig söndag, det var den 25
september 1881, gick båten till Tyskland.
Stämningen bland resenärerna och anförvanterna
på kajen var dyster. Pappa oroade sig för
att Oscar fått en hytt föröver och blev
härigenom rädd att han ej skulle
omhändertagas. Detta blev dock genast ändrat, och ett
bättre ressällskap hade han aldrig kunnat
få. Den glada resvane äldre mannen, tre söta
unga flickor och sonen Gösta till kamrat,
lungsjuk även han. Den äldsta av systrarna var
Lisen, som Oscar nu såg för första gången och
som skulle bli hans hustru.
I dagbok och brev skildrar Oscar sina
intryck och sin glädje över allt det vackra och
nya han såg i naturen och konsten.
När resenärerna över Schweiz nådde målet,
Menton, reste herr Svanström hem sedan
han lämnat ungdomarna i en god pension,
Pension du Nord, och i en god skandinavisk
läkares vård. Denne förklarade att det var
vänstra lungan som var angripen, i motsats
till läkarna i Stockholm, vilka ansett att
det var den högra. Bland andra föreskrifter
såsom avrivningar med saltvatten,
drickandet av spenvarm getmjölk och långa turer
ute på havet, förbjöd han det myckna
läsandet, i synnerhet därför att Oscar redan
då var sömnlös, en sjukdom som skulle pina
honom, pina honom livet igenom. Detta
gjorde emellertid att Oscar för första gången
kom att verkligt vara samman med
jämnåriga och dela de små nöjen som var
sjuklingarna tillåtna. Om kvällarna, som blev
långa då man måste vara inne efter
solnedgången, lektes lekar, lästes högt och spelades
à quatre mains.
I december månad valdes en styrelse, som
skulle handhava julens förströelser och i
vilken Oscar och Lisen var självskrivna. Det
var ett ansvarsfullt uppdrag, men han hade
ju vid sin sida »den ovanligt trevliga fröken
Svanström». Han var ivrig att få ut rolig
lektyr, Mark Twain t. ex. samt musik och
instrument till Haydns barnsymfoni som de
ämnade utföra och även några lämpliga
pjäser för ett tilltänkt sällskapsspektakel. Själva
nyårsafton uppförde de också »Rum att
hyra», och på ett amatörfoto figurerar Oscar
och Lisen som ett gammalt äkta par.
Julen blev lyckad med gran och allmän
klapputdelning. Oscar hade plitat ihop ej
mindre än 40 vers! Av fröken Svanström
fick han en virkad börs, »det var väl
gentilt?». Själv hade han hållit tal på julafton.
Ja, allt hade varit så svenskt och roligt, och
dock hoppas han att aldrig mer någon jul
vara skild från oss. »Ibland är det mycket
svårt, mycket ensligt att vara så långt borta
från alla, som man håller af och som förstå
en.» Han undrar om blommorna till mamma
och småsakerna till syskonen kommit fram?
Vill hålla sig litet stilla, ty han har kanske
varit väl mycket i farten och slutar julbrevet
med »att han nu skall göra en titt in i
böckernas förtrollade land».
Att hålla en läsvurm som Oscar Levertin
från böcker var en omöjlighet. Längre fram
i livet såg man honom sällan utan en bok.
En dag hade han kommit hem helt
upprörd och förklarade att det hänt honom
något gräsligt. Vad då då? frågade jag oroligt.
— Kungliga Biblioteket stänger en vecka
för rengöring!
I breven hem redogör han för böcker han
läst och är ivrig att få höra allt som händer
inom litteraturen.
Strindberg hade vågat attackera Geijer
och detta hade uppväckt en storm af ovilja
i svenska pressen. Av den anledningen
skriver Oscar att han upprörts i sitt innersta
över en recension som stått i Aftonbladet
om Strindberg, »gemen, pöbelaktig, orättvis
i en grad vars make jag aldrig läst», förklarar
han och återkommer till densamma i flera
brev, »Geijer skulle hellre tagit ovett af
Strindberg än beröm af kandidat Spilhammar eller
af hvilken som helst af herrarne i
Aftonbladet det nu är, som anser sig förpligtigad
att försvara honom. Ingen auktoritet står
öfver allt tadel och vid de mest lysande
triumftågen i Rom medföljde en slaf, som
sjöng nidvisor och en annan som ropade:
kom ihåg att du är dödlig, ergo felaktig.
. . . Hvilade Geijers storhet på Aftonbladet,
vore det i sanning synd om honom.» Vidare:
»Säga hvad man vill om innehållet, stilen är
superb, pointerad och koncis som Tacitus. . .»
(Detta utfall riktat mot Eichhorn i Dagbladet.)
Med hetta försvarar Levertin också den
norske författaren Kielland, som enligt hans
förmenande fått en utomordentligt tarvlig
recension i Ny Illustrerad Tidning av
Gödecke, »den diktare som kan skildra naturen
så oöfverträffligt mästerligt att ingen i
litteraturen känd skandinav kunnat göra det bättre
—• —■ —- och detta mot Norges störste stilist».
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
