Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Levertin
omsattes i skrift! Dessa resebeskrivningar
ber han sin far försöka få in någonstädes.
Det vore så roligt att se sig i tryck, låter
omkvädet. Man kunde försöka i Ny
Illustrerad Tidning genom Ivar Hæggström. Kanske
genom Lundin i Dagbladet? Som en sista
resurs genom Théophile Odhner, Falks hus,
ty han skriver för Wall. Eller i Aftonbladet.
Om inte Nyheterna vill ha dem?
Reseskildringarna inflöt till största delen
i Nyheterna. Sedan samlade han dem i en
volym — under titeln Från Rivieran, som
utkom hos Bonniers 1883 och togs väl emot
av pressen hemma. Författaren var då
tjugoett år.
Mentonsejouren avslutades i april. Med
återvunna krafter gjorde Oscar då i sällskap
med några unga skandinaver en liten tripp
till Norditalien som han ivrigt efterlängtat,
och där tjusades han av den medeltida
konsten. Han skriver:
Milanos tafvelsamling gjorde ett storartadt intryck
på mig, jag trodde aldrig att det gamla måleriet skulle
gripa mig så starkt som det gjorde. I Milano finns ju
Rafaels Sposalicio, Veroneses härliga Gästabudet i
Kana och da Vincis Aftonmåltiden. Det var ju
mycket, jag som aldrig sett något af den italienska
konsten. Jag trodde att ämnena och den moderna
sceptisismen skulle förtaga intrycken — och blef
sjelf så stämd som skulle jag vilja falla ner och
tillbedja alla dessa allvarliga madonnor, gråta öfver den
korsfäste Christus. Först och främst hvilken religiös
hängifvenhet fordras ej för att kunna måla som de
gamla italienarna gjorde det. Aldrig står
Christusbil-den och hela testamentet högre och öfverlägsnare än
när man ser alla konstverk den skapat. . .
Det överväldigande intryck han fick av
det religiösa italienska måleriet berodde till
en del på att Lisen Svanström, den kvinna
som han älskade, var mycket religiöst
uppfostrad. Och när bror Lars vid denna tid
skall konfirmeras skriver han ett långt brev
och utlägger sina tankar angående religionen.
Kära bror Lars.
Efter att just nyss emottagit föräldrarnas bref af
den 15 Maj, sätter jag mig ned för att tillskrifva dig
ett bref utaf orsaker som du lätt anar. Jag vill
nämligen sända dig min hjärtligaste lyckönskan till din
konfirmation, du kan föreställa dig hvad jag gerna,
oändligt gerna vore hemma för att muntligen tala
med dig om tusen saker, som ligga mig på hjertat,
men som det nu är måste jag nöja mig med att med
bref sända dig min varmaste broderliga
handtryckning.
Du vet att man sedan man »gått och lästs blir
ansedd för att vara mogen, att vara bland de äldre,
att huru litet man än sjelf reflekterar deröfver, tager
annat folk det dock alltid i beräkning. Det som då
skall i verkligheten åstadkomma denna mogenhet, är
att man för första gången fattar fast posto i en reli-
giös bekännelse, och det är derför jag hoppas att du
icke blir uttråkad, om jag säger några ord i just den
religiösa frågan, då jag vet att detta samtalsämne
icke ofta kommer å bane hemma — något som i visst
afseende är ganska dumt.
Rabbinens undervisning är ytterst dålig, först och
främst derför att han bråkar och gnatar om en mängd
småsaker, som icke bringa en ung menniska ett
tuppfjät närmare den religiösa kärnan. Hans sätt att
bestämma frågorna på förhand (kallas) till
storförhören kallar jag usel jesuitism, ovärdig både stället
der man befinner sig och frågorna om hvilka han talar.
Hela katekesen, skrifven i ett blandspråk af svenska
och tyska är en skam för en hufvudstad, inskränkt i
uppfattningen och citerande bibelställen, som ingen
förnuftig menniska behöfver tro på, enär de oftast
äro bevisligen understuckna t. ex. öga mot öga, tand
mot tand m. fl. som icke äro religiösa, men barbariska.
2) Rabbinen är för det andra en dålig lärare, derför
att han alldeles förbigår den förädlade judendomen
d. v. s. kristendomen. Den största menniska som
någonsin lefvat är Jesus Kristus, stor som talare, snillrik
som lagstiftare men främst ädel som menniska. Du
vet att de kristna säga att Kristus är en del af Gudfader
sjelf, som i menniskoskepnad besökt jorden. Jag
behöfver icke påpeka för dig, att det ingalunda är min
afsigt att visa dig rekommenderande på denna de
kristnas lifsåsigt, hur pcetisk den än är, stöter den
alltför mycket en menniskas förnuftskänsla för att
kunna förstås — utan trons underlag — jag vill blott,
att Du likasåväl som alla andra judar med stolthet
nämner Kristus namn, som den som i religionen infört
kärlekens alltförsonande element. I gamla
testamentet vimlar det af straff, plåga, Gud slår tusende sinom
tusende oskyldiga egyptier o. s. v. för deras fäders
missgärningars skull. Sådant är icke religion: du
skall tänka dig att det finnes så mycket myter i
gamla testamentet, hvilka icke kunna anses som
annat än inflytande af en så obildad folkstam (t. ex.
Bileams åsna, skapelseteorien m. fl.) och som måste
förklaras symboliskt eller anses som vidskepelse, så
existera också i gamla testamentet en mängd
föreskrifter, som äro till-lagda af menniskor för andra
menniskors dumhets skull. Ingen man är förpligtigad
att tro derpå.
För att uppsätta gamla testamentet som något
rättesnöre för tron fordras det ovillkorligen att
kom-pletera den med nya testamentets sanningar. Jag har
härmed endast velat gifva dig en vink om att det
tysta förakt, hvarmed judarne i allmänhet behandla
nya testamentet, är just den orsak, som svårast tär
på judendomens egen lifstråd. Derför när du hör
rabbinen tala om Moses, tänk då alltid att Moses är
stor, men att Kristus har den storhet som betyder
mest — kärlekens. Jag vill visa, att man kan tro
innerligt och varmt, fast man ur bibeln bortmönstrar
det som är förnuftsvidrigt. Till sist, käraste Lars,
vill jag derför uppmana dig till att i ditt minne genomgå
bibliska historien och att utmönstra alla de myter,
som icke på goda grunder kunna behållas. (Mitt) Ens
förhållande till Gud lider icke deraf att man frånser
det som fåvitska menniskor velat pàdikta Honom.
Tron är slutligen något som man ej får leka och plocka
med (tron — härvidlag i motsats till
menniskopåfun-den i bibeln — ). Känner du behof att bedja, när du
har sorg, skall du också göra det — något som man
alltför ofta glömmer — i glädjens ögonblick. Tro
gerna, slut dig innerligt till din tro och kom ihåg att
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
