Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Oscar Levertin. Av Anna Levertin. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Oscar Levertin
tro helt! Gör du det, skall du njuta af en lycka, som
tyvärr är mig förnekad.
Slut nu dermed! Förundra dig icke öfver detta mitt
bref. Jag känner ju ditt lynne — du är lyckligt nog
föga anlagd för grubbleri, och jag har blott velat
tala ut med dig härom en gång, tillfället är ju passande,
då du denna tid mycket sysselsatt dig med religiösa
frågor. Sålunda, älskade bror, tro innerligt på en Gud
men en kristlig Gud, barmhertig och frälsande, men
lär dig att förakta alla små ceremonier, alla
vidskepliga biting, som inskränkt folk tager för hufvudsaken!
Och så lycka till — jag gläder mig riktigt att få träffa
dig igen, Lasse Krafs!
P. S. Var inte harmsen öfver min moralpredikan
•—■ den vill blott visa på något jag tror du sällan
tänker på. Låtom oss båda så laga att vi framför allt stå
ärliga i vårt förhållande till det som är för menniskan
det viktigaste!
Att pappa starkt reagerade just emot de
för honom nya synpunkter, som Oscar lade
i dagen i skiveisen till bror Lars, framgår
av följande brev.
Älskade, käraste Far!
I dag vid dinern erhöll jag ditt kärkomna bref af
d. 28 jemte Lasses porträtt och bifogade rader. Du
kan icke föreställa dig, hvad ditt bref gjorde mig
ondt och hvad det förargade mig att jag icke var
mer herre öfver min penna, än att du kunnat
missförstå mina ord. Jag vill nu söka klargöra allt, men
för att kunna det måste jag tala uppriktigt rent ut
allt hvad jag tänker, och hoppas jag att du icke
harmas på mig häröfver. Du har varit och är den person
som jag innerligast slutit mig till i verlden, jag vördar
och respekterar dig som min far och en far, hvars
make icke finnes, jag håller af dig som min bästa
vän, ty jag har aldrig anförtrott, aldrig talat med
någon menniska om mina innersta intressen som med
dig — och det är just derföre, som det smärtar mig
mer än jag kan säga, att du helt och hållet
missuppfattat, hvad jag skrifvit. När jag nu tänker på allt
hvad vi resonnerat i religiösa afseenden, märker jag
att det finnes mellan oss några ouppgjorda poster,
som jag här vill vidröra. — Mitt bref till Lars var
ingalunda hvarken ämnadt att väcka tvifvel i hans
sinne eller att på något sätt förorda kristendomen
som en ofelbar religion. Med den vissheten jag har
om din sceptisism —- som jag sjelf för öfrigt delar till
stor del — ville jag tvärt om säga till honom: tro,
tro, var en jude men en som icke kallar de kristna
för chines, som icke tror judendomen färdig utan
märker att likasåväl som en bildad jude anser sig böra
följa med de stora andar, som skrifvit i nya och gamla
tider, bör han tänka på Kristus som säga hvad man
vill likväl grundat den nya tiden. Jag skref till Lars
detta, emedan jag visste att han dessa dar sysselsatt
sig med religiösa funderingar, och jag kan med
kännedom om hans karakter förutsäga, att han sällan skall
grubbla på religionen. Jag har aldrig någonsin tänkt
på att blifva kristen utaf det enkla skälet att jag
icke kan öfvergå till en annan religion, när jag icke
har någon att öfvergå ifrån. Jag är fritänkare, något
som vållat mig mera smärta än du någonsin anat.
Jag har ärft din sceptisism, och nu kan jag icke
tillbedja en Gud, hvars tillvaro mitt förnuft betvivlar.
Vet du hvad som första gången nedbröt mitt religiösa
lif? Det var rabbinens konfirmationsundervisning.
Jag har aldrig förr än nu omtalat för någon, hvad hans
arrangementer i kyrkan plågat mig. Med tanke härpå
skref jag till Lars; jag ville visa på det förlefvade i
gamla testamentet och uppmana honom att tänka
på hvad som står i det nya, minst af allt ville jag göra
honom till det jag och du äro: atheister. Hvarföre?
Emedan jag så ofta känner mig olycklig, så ofta
träng-tar efter att få bedja, men kan icke och vill icke, då
jag i ett som allt icke är helt och hållet genomträngd
af en religion, icke i alla tillfällen kan säga, att jag tror.
Jag vill säga i mitt bref, att religionen för bekännare icke
kan vara, hvad rabbinen vill göra det till och icke blott
han utan så många andra prester och fäder — en
bisak, som liksom bönböckerna tages fram på
söndagar och helgdagar. Religionen är och måste vara
för dem som tror en lifsmakt, som omfattar hela
deras hf och alla deras tankar — annars är det hela en
fars och de i religionen indifferenta namnjudar och
namn-kristna, kan jag icke lida, de spela komedi med det, som
de borde sätta högst. Mormor är en judinna, icke
derför att hon håller fast vid de gamla bruken utan
derför att religionen icke ett ögonblick lemnar hennes
sinne — men hur många gå icke på försoningsdagen i
synagogan och kallar sig för judar! Du afsäger dig all
religion, predikar ren humanism — det är ärligt och
jag har alltid hållit dubbelt af dig, derför att du sagt
detta rent ut. Jag är tviflare, som famlar efter det
rätta eller åtminstone efter något bestämdt, icke att
jag skulle skämmas för att blifva hvarken kristen
eller katolik, om jag kände mig öfvertygad om endera
lärans sanning — hånskratt och smutskastning skulle
mig då naturligtvis vara ytterst välkomna — men
jag känner mig icke öfvertygad om någon positiv
religion, jag har snarare en aning om att jag liksom
du kommer att söka idealet i de rent humanistiska
sträfvandena — ehuru jag utomordentligt aktar alla,
som hafva en fast tro. Tror du, att Lars någonsin
blifver tvivlare? Jag icke, hans egendomliga lynne,
som slår lätt öfver från glädje till sorg, är icke mycket
inåtvändt och reflekteradt. Han kommer ofta att
hafva behof af tillbedjan, jag har märkt det förut,
icke är det skäl att inympa några tvifvel i hans själ.
Jag trodde det skulle vara nyttigt att få en
finger-pekan på att den som tror måste tro helt, icke till
husbehof, att han som jude särskildt icke alls
behöfver bryta bort Kristus ur de judiska profeternas led,
tvärtom, och medgifva måste du att man i allmänhet
i de judiska familjerna talar på ett ovärdigt sätt om
de kristna och Kristus. Hvad du skrifver om gamla
testamentets företräde, är väl förhastadt och skrifvet
under inflytande av för dagen upplifvade judiska
barndomstraditioner, jag har sjelf otaliga gånger hört dig
citera orden: »Henne varde mycket förlåtet, för hon
har älskat mycket.» — Hvar finnes i gamla
testamentet motstycke härtill eller till liknelsen om den
förlorade sonen och Kristus och
äktenskapsförbry-terskan? Du förstår nog nu, att jag hvarken sjelf är
en proselyt eller vill göra någon annan till det. Och
vill jag nu sluta med att bedja dig icke vara på något
vis ond öfver mitt bref, och hoppas jag att det icke i
den minsta punkt stött dig. Vore det nu blott framme
eller — ännu hellre — sutte jag sjelf vid din sida i
ditt eget rum och finge prata med dig, älskade pappa,
medan du lägger din patience, så att allt vore klart
oss emellan härvidlag–-
Det var dock icke endast allvarliga
betraktelser som sysselsatte Oscars sinne och i
ett följande brev är tonen en annan:
37—Ord och Bild, 53:0 årg.
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
