Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. K i parsky
uppsatser i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning. I själva verket kan hans ovanligt
positiva, nästan kärleksfulla skildring av
Sverige (vida mindre förtjust är han i t. ex.
Danmark) förklaras endast genom hans för
en sovjetrvss enastående kännedom om, man
skulle säga övermättnad av Väst-Europa,
där han, enligt egen utsago, höll till mest på
storstadskafeer. Efter att hava vistats i åratal
i efterkrigs-Europas storstäder med deras
politiska och moraliska förtvivlan, där
människorna förlorat »icke bara tron, utan även
det sista lilla lugnet», där icke ens längtan
»tillbaka till naturen» kan rädda stackrarna,
då ingen natur mera finns till, kom denna
finkänsliga, nästan hysteriskt nervösa
storstadsbo till ett land, där nästan hela folket
levde som på ett nervsanatorium eller på en
herrgård på landet. — »I Sverige är naturen
enormt stor och fruktansvärd... Människan
behöver icke inbilla sig den; tvärtom, man
måste hela tiden vara på sin vakt mot den,
precis som under förfädernas tid. Till och med
Stockholms närmaste omgivning är bara
vatten och skog. Man kan göra en weekend-trip
till en verklig urskog, där det finns varken
grammofoner, weekend-stugor eller
människor. — Jag kan icke säga, att svenskarna
älska naturen, nej, de helt enkelt leva i den,
trots alla sina förnäma titlar. . . Antagligen
älska de den icke alls: vem skulle våga påstå,
att han älskar luften? Svenskarna kunna helt
enkelt icke leva utan naturen. Historien har
gjort dem högmodiga och formella, men
naturen har givit dem ett slutet väsende och
hjärtlighet.» Denna för varje ryss så kära
»naturnärhet», som emellertid är förenad med
de för Ehrenburg så kära »moderna
bekvämligheterna», är enligt Ehrenburg Sveriges och
svenskarnas egendomliga kraftkälla, som gör,
att själva klasskampen återspeglas i svenska
tidningar lika värdigt som en teologisk
disputation, och att folkdräkterna, som annorstädes
(Ehrenburg avser väl de av honom beskrivna
slaviska länderna) bäras endast av smutsiga
analfabeter i primitiva byar, i Dalarna
förekomma vid sidan av cyklar, moderna
bekvämligheter och elektrisk belysning.
»Tittar man på ett svenskt landskap genom
kupéfönstret, ser man de ödsliga insjöarna,
de röda trästugorna, den anspråkslösa
naturen, så kan man tänka sig: detta är ett
fattigt land, detta är Europas utkant, detta
är gångna tiders reservat. Men det är en
synvilla. Inne i de röda stugorna lever det tjugon-
de århundradet sitt liv och stugorna ha rätt
att själva betrakta Paris som ett Musée
Grévin. Det räcker med att titta på själva
järnvägsvagnen: i Frankrike skulle den
säkert kallas för Salon-vagon-Pullman och vara
tillgänglig endast för ministrar eller
amerikanare. Här i Sverige... är den en alldeles
vanlig tredjeklass-vagn, vars resande äro
brokigt klädda dalkullor med hönskorgar.
Till och med nattågen består av
tredjeklass-sovvagnar! Men detta är icke genialiskt.
Detta är mycket enkelt: om man skall ha det
bekvämt, så skall alla, både miljonärerna och
bönderna ha det bekvämt. För Europa är
detta fortfarande en social utopi, för Sverige
är det en vardaglig sanning, som det icke
lönar sig att tala om.» — Inom ramen av detta
i Europa oerhörda välstånd och denna sociala
rättvisa te sig de svenska kommunisterna i
Ehrenburgs skildring rentav löjliga, fastän
han talar om dem lika varmt som om
svenskarna överhuvudtaget. Ehrenburg berättar
en historia om Axel Landström, gruvarbetare
från Gellivare, som är medarbetare i
»Norrskensflamman» och såsom alla svenska
gruvarbetare övertygad kommunist, men äger en
bil och förtjänar 600 kronor i månaden, så
att han kan leva bra, leva »med efterrätt
varje dag och ideer». På en av sina
»pilgrimsfärder» till Sovjetunionen råkade Axel
insjukna och bli kär i sin ryska sköterska
Njüsja. Ehuru varken Axel kan ryska eller
Njüsja svenska, gifte de sig; Axel tar sin fru
till Sverige och hoppas att få av henne en
medarbeterska för den »stora saken». Hon lär
sig emellertid bara några enstaka ord svenska
och de fortsätta att leva animaliskt lyckliga
bredvid varann, utan att Njüsja (lyckligtvis!)
kan förklara för Axel, vad hon, den äkta
sovjetiska kvinnan, egentligen tycker om hans
partivänner. Efter att ha försiktigt förfrågat sig
hos Ehrenburg, huruvida han icke hör till
partiet, sammanfattar Njüsja för honom sina
åsikter om de svenska kommunisterna i ett
drastiskt ryskt uttryck: »Dom blir galna som
övergödda hundar!» Hon berättar också om
sin ankomst till Sverige: »Och så steg vi in i
sovvagnen, och där var det redan bäddat för
oss och, ursäkta nu, det fanns till och med
en potta, så att man behövde icke springa ut
för att uträtta sitt behov. .. Då först begrep
jag, vad det riktiga, sköna livet är!»
Att dessa, från klasskampsståndpunkt
betraktat, kätterska sidor 1930 hade
publicerats av det sovjetiska statsförlaget, men 1932
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
