Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. K i parsky
Jag är svensk! . .. Jag är svensk! . .. Jag
är svensk!...
Så kommer han till oss och söker efter
någon, som han kunde ge sig åt. Rödarmisterna
betrakta denna lackskoflanör med hat. Han
är säkert en av de där frivilliga. Tänk, att
han har gått frivilligt i krig mot oss,
sovjetmänniskor . . . Den skurken!. ..
Då mannen ser, att han möter varken
medlidande eller bifall, trampar han generat
på stället, medan de våra kallsinnigt betrakta
honom; sedan försöker han än en gång beveka
våra hjärtan och säger: — Jag är svensk!...
— Håll käft! — utbrister då en rödarmist.
— Du är ingen svensk, utan skitkarl. Du har
blaskat ner hela ditt folk...
Finnarna småle. De tycka visst icke heller
om dessa i utlandet värvade fina herremän.»
Som resultat av denna undersökning kan
sålunda fastslås, att den ryska
skönlitteraturen icke skapat en fast svensk typ, och
därav kan man dra den slutsatsen, att det
ryska folkets inställning till svenskarna icke
är lika utpräglad, som t. ex. dess inställning
till de stora europeiska folken, i synnerhet
till tyskarna och fransmännen, som fått
odödliga representanter i flera verk av Tolstoj,
Turgenev, Gontjarèv och otaliga mindre
kända ryska diktare. Detta beror emellertid
knappast på nationernas storleksförhållanden, ty
även mindre grannfolks representanter ha
förevigats av stora ryska diktare: finnen och
zigenaren av Pusjkin, kaukasiern av
Lèrmon-tov, polacken och juden av Gögolj, Kuprin
och Dostojevskij; till och med balkanslaverna
ha fått en representativ typ i en av Turgenevs
romaner. Svenskarna representeras däremot
i den ryska skönlitteraturen nästan
uteslutande av Karl XII och De la Gardie, vilka äro
internationellt kända personer, icke litterära
typer. Och jämfört med de otaliga ryska
reportagen om Väst-Europa, Balkan, Finland,
Polen och Kaukasus, äro de tre kända ryska
litterära reseskildringarna om Sverige ett
magert utbyte för ett helt århundrade.
Den naturligaste förklaringen till denna
svenskarnas särställning ligger väl däri, att
ryssarnas beröringar med Sverige av gammalt
voro uteslutande av politisk natur och leddes
ovanifrån, utan att folkets egna insikter kunde
motarbeta den officiella propagandan, då ju
Östersjön och den finska befolkningen
isolerade ryssarna och svenskarna från varandra.
När det ryska folket i början av 1600-talet
fick se svenskarna på nära håll, kommo de
som hatade inkräktare och likaså måste
ryssarna ha betraktats, när de tvåhundra år
senare gingo över Kvarken och Ålands hav.
Dessa episoder hade emellertid icke
efterlämnat några djupare spår i den ryska
mentaliteten, utan det ryska folket påverkades
tvärtom av 1800-talets propaganda, vilken sökte
framställa Sverige som ett ofarligt, definitivt
neutraliserat land, vilket i en mycket avlägsen
historisk tid varit Rysslands »läromästare»
på slagfältet, så att den bildade
genomsnittsryssen fått en viss politisk
överlägsenhets-och tacksamhetskänsla gentemot Sverige.
Detta bevisas bäst av de epitet, vilka i den
ryska litteraturen tilldelas de enskilda
svenskarna så snart de avvika från sitt lands
kloka politik.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
