Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ah ni un d
gånger. Den första var när budet kom om
konungens död, och den andra, när han
fick budet om nederlaget vid Nördlingen.
Men utom de gångerna hade aldrig
någonting stört hans sömn eller hindrat honom
att sova ut sin vanliga tid, Han har ofta
sagt mig, att då han gick till sängs, avklädde
han sig med sina kläder alla sina
bekymmer och lät dem vila till andra dagen. För
övrigt var han ärelysten men trogen mot
fosterlandet, stod aldrig att vinna genom
låga medel och var något långsam i sina
göromål.»
Kristina kände Oxenstierna väl från
aderton års samvaro och samarbete.
Hennes uppfattning av honom var i grunden
kritisk. Vissa tider hade den varit direkt
fientlig. Den nyss återgivna
karakteristiken är hennes lugna och mognade
slutomdöme. Den är icke uttömmande, men ger,
så långt den når, en fullkomligt sann och
träffande bild av kanslern.
Först och främst: förmågan av
självbehärskning, på nutida språk kanske
riktigast den fullständiga friheten från
nervositet. Det är genom Kristina de båda
sömnlösa nätterna ha blivit kända och nästan
gjorts till ordspråk. Uppgiften om dem är
utan tvivel sann. Axel Oxenstierna har
själv vid ett par tillfällen, som man känner
genom de flödande rika rådsprotokollen från
hans tid, indirekt men fullt tydligt berört
samma ämne. Han kom att tala om de
»bedrövliga kriser» under åren i Tyskland,
Gustav Adolfs död 1632 och slaget vid
Nördlingen 1634, som på allvar störde hans lugn
eller, som han yttrycker sig, gjorde honom
»tämligen perplex». Det var inte fritt, att
han kände något liknande vid budet om
hertig Bernhards död 1639, då allt tycktes
gå över ända där nere, ty han gav nu denna
sista svåra olyckspost en plats vid sidan
av de båda andra. När han följande år en
gång kommer tillbaka till dessa kriser, är
det fortfarande tal om Lützen och
Nördlingen, medan weimarhertigens död liksom
är borta ur minnet. Han nämnde
visserligen i rådet aldrig något om sin förlorade
sömn, av protokollets anteckning att sluta,
men att Kristina återger sammanhanget
rätt ha vi ingen anledning att betvivla.
Och när man vet, vad han hade att utstå
och genomgå, blir uppgiften om de två
sömnlösa nätterna i november 1632 och
augusti 1634 verkligen ett vältaligt
vittnesbörd.
Man såg ibland kanslern vred och
upprörd, men aldrig bragt ur fattningen. Han
kunde släppa lös sin vrede och hålla den
tillbaka. Det berodde helt på hur han
bedömde situationen. Ett lönlöst
lynnesutbrott var aldrig hans sak, men när sådant
kunde tänkas ha sin nytta, då sjöng han ut,
ljudligt och ljungande. I den delen hade
han nog gått i lära hos Gustav Adolf, som
följde ungefär samma metod, men å andra
sidan hade så mycket svårare att styra sina
känslor och veterligen ofta förgick sig. Det
finns berättelser om sammanstötningar där
Axel Oxenstierna är huvudpersonen, och
där det ryter en sant kunglig åska i
vasarnas stil. Jag tänker särskilt på en seen i
rådet mellan honom och den man som han
själv till slut ansåg vara sin och Sveriges
värste fiende: brandenburgaren Hans Georg
von Arnim, en »diabolus incarnatus», som
Oxenstierna i sin förbittring kallade
honom, en ond ande i människohamn. Men
det hör till saken, att Arnim för tillfället
var Oxenstiernas fånge. Uppträden av det
slaget äro på det hela taget ganska
sparsamma i hans liv. Det kunde gå månader
och år av olust och idel motvind, utan att
han tycktes ändra en min. Kristina
ondgjorde sig över hans —• som hon menade —
bottenlösa förställningskonst. Det var under
de år på 1640-talet, en verklig prövotid
för den gamle kanslern, då drottningen
klart och tydligt gjorde till sin uppgift att
tränga honom ut från makten. Framgången
av hans statskonst och hans egen familjs
ära stod på spel, men icke ens i hans flitiga,
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
