Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils A hn lu n d
det viktiga och huvudsakliga, för det som
verkligen krävde beaktande, men därjämte
ett rikt utvecklat sinne för den fasthet i
detaljer, varpå det hela bygger. Det är
denna förening av detalj känsla och stora
linjer, som i så hög grad kännetecknar
Axel Oxenstierna och som gör honom till
vad han är. Han hade ett outslitligt
intresse för småting, men inställda i sitt rätta
sammanhang. Brodern Gabriel, en ivrigare
natur, tyckte ibland sig märka, att han
kunde ha fördelat sitt intresse på ett
riktigare sätt och bland annat varit mera
meddelsam och personligt utförlig i sina
brev. »Jag beder fördenskull», skrev han så
en gång, »att min broder inte ville vara för
knapp på papper och tiden, alldenstund
min broder under tiden på det, som mindre
vara kan, mer tid använder.» Men
eftervärlden har knappast någon svårighet att
ge Axel rätt: han brukade sin tid på ett sätt,
som ur statens synpunkt garanterade full
effektivitet. Fick hans omfattande privata
korrespondens stundom stå tillbaka, så är
han i alla fall en av alla tiders flitigaste
brevskrivare. Vad Gabriel syftade på hör i
själva verket nära tillhopa med det
orubbligt metodiska draget hos den store kanslern.
Mitt i den mest bekymmersamma politik
kunde han ge sig tid att skriva
promemorior för sina landbofogdar, stora som
statsakter och i sitt slag lika väl utarbetade,
paragraf efter paragraf, allt medtaget och
ingenting uteglömt. Man måste tillägga: det
skedde därför att han dock visste sig ha tid
också för sådant.
Oupphörligheten så att säga i detta
arbetssätt ersatte många gånger om vad som
till äventyrs brast i hastighet eller för
kanslerns sätt att se i brådska. Och det
märkliga är, att man vid ett studium av hans
historia, snart sagt vid vilken tidpunkt man
väljer från hans många kraftfulla år, har
ett intryck inte bara av ständigt fortgående
utan också av snabb, ja ofta blixtsnabb
arbetsprestation, en verksamhet av den
största möjliga slagkraft och i allmänhet
med en prägel av avundsvärt sinneslugn.
Som en arbetets organisatör är Axel
Oxenstierna knappast upphunnen av
någon statsman.
Han började sin dag tidigt. Det väckte
hans livliga ogillande, när han vid ett besök
i Uppsala upptäckte, att den unge prins
Karl Gustav tilläts dra sig i sängen till
klockan 5 på morgonen. Själv var han ju
van att stå upp klockan 4. Om sitt arbete
i rådet och kansliet har han berättat, att
han »måste esomoftast sitta en timme eller
två, förrän någon av de andra kom»,
liksom han vanligen fick sitta kvar efteråt
för att göra sakerna i ordning. Att icke
uppskjuta något utan goda eller tvingande
skäl var en av hans stående praktiska
satser. Vid gästabud kunde han stanna
uppe till fram på småtimmarna, också på
äldre dagar, men såg helst, gammaldags
som han var till sina vanor, att frid rådde
i huset, sedan det väl blivit mörkt. Han
tyckte sålunda illa vara, att den franske
ambassadören vid ett tillfälle uppehöll
honom med sina samtal flera timmar efter
skymningen. Av vad vi kalla semester såg
han föga eller intet under sin första tid
som kansler, då han så gott som året runt
oavbrutet var i arbete med undantag för
ett par korta besök på Fiholm eller Tidö,,
vanligen på våren och hösten. Han fann
det senare ganska betänkligt, att
studenter och professorer i Uppsala hade börjat
öka den vanliga rötmånadsledigheten på
trettio dagar till en sommarferie på hela
tre månader; också den av ålder brukliga
marknadsledigheten var i hans ögon ett
oting. När han under Kristina tidvis
nödgades underkasta sig längre uppehåll i
arbetet och vistas på sina gårdar flera
månader i sträck, var det mestadels en
följd av den onåd han drabbats av; han
visste sig numera vara om icke obehövlig
så dock mindre välsedd i Stockholm.
Men säkert förstår man Axel Oxenstierna’
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
