Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stor mans vanor
orätt, om man fattar honom som ett slags
arbetsfanatiker. Det fanns stunder i hans
liv, då han ganska hjärtligt längtade ut ur
den virvel han råkat hamna i, och då den
förlorade lantjunkarhärligheten kunde lysa
upp för hans hopp. Vi ha ett brev från
honom till Johan Skytte — det var vid
mitten av Gustav Adolfs tid — där han
sjunger en verklig lovsång till den sunda
tillvaron på landet och har hårda ord om
hovliv och politisk ävlan som något i
grunden naturvidrigt. Men strax därpå står han
åter mitt uppe i allt detta, ständigt
upptagen, ständigt belamrad med göromål.
»Förrän kanslern blev hädan avfärdad»,
vittnar en sekreterare 1620, »hade den gode
herren så mycket göra, att han knappt hade
tid att äta.»
Den långsamhet Kristina anmärker hos
honom var alltså en rätt betydelselös
biomständighet. I sitt handlande och i sina
rörelser kunde Axel Oxenstierna för övrigt
vara allt annat än långsam. Den resa han
vintern 1626 genom dag och natt gjorde
från Livland till Stockholm, över Nyslott,
Vasa och Kvarkens isar, var nästan ett
rekord av snabbhet. På vägen mottog han
diplomatiska depescher genom kurirer och
gick att lösa chiffer, så snart han steg ur
släden. Under tysklandsåren anmärktes flera
gånger, att kanslern sprängde sina
vagnshästar på sin hastiga framfärd. Det synes
överhuvudtaget ha varit hans önskan att
färdas fort. Han hade sällan tid att undvara.
När så lämpade sig, kunde han också sköta
en förhandling i sin vagn med motparten vid
sidan, vare sig färden gick från Frankfurt
till Mainz eller från Uppsala till Västerås.
»Nu måste en hava sin vagn och hästar,
emot att man tillförne hade sadel och
gångare», konstaterade Axel Oxenstierna i
rådet 1642 under diskussion om en
överflödsförordning, som han för övrigt tog
mera från den skämtsamma sidan. Själv
var han uppfödd i sadeln. Livet igenom
hade han ett starkt intresse för hästupp-
Axel Oxenstiernas släde.
I Kungl. Livrustkammaren.
födning och hästdressyr, liksom Gabriel.
Hans stall var alltid ståtligt och välförsett.
Man kände denna hans svaghet. Från hans
kanske mörkaste månad, november 1632,
har man bevarad en tacksamhetsskrivelse
för en skänkt passgångare, vars dygder och
lindrigare oarter han sakkunnigt utlåter sig
om. I hans ungdom färdades man allmänt
på hästryggen, män och kvinnor, små och
stora, och andra åkdon än arbetsvagnar
voro en stor sällsynthet, ja förekommo
ännu knappast annat än vid hovet; »skjutsa»
är på tidens språk liktydigt med att rida
eller ställa ridhäst till den resandes
förfogande. Så småningom hade vagnar blivit
allt vanligare som en följd av samfärdseln
med Europa, förbättringar i
vägväsendet och stigande krav på adlig livsföring.
På äldre dagar kunde kanslern
tillryggalägga den långa vägen från Stockholm till
Tidö åkande i vagn, men föredrog sjövägen.
Han hade för övrigt egna fartyg, som gingo
med last över Östersjön, särskilt över Ålands
hav till det av honom innehavda
friherrskapet Kimito i Åbo skärgård och tillbaka
igen. Man får aldrig glömma, att Axel
Oxenstierna var en framsynt
privatekonom och en ytterst praktisk man med
tidigt vunnen erfarenhet om hur gods och
gårdar ocli vad därtill hörde bäst skulle
skötas. Han blev också en av sin tids
rikaste män i Sverige. Hans intressen räckte
för allt. För trädgårdsanläggning och horti-
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
