Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stor mans vanor. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ah ni u n d
kultur hyste han en synbar personlig
förkärlek. Vid ett tillfälle kan han förära en
av sina unga fränkor astrakaner, som vuxit
på hans egen mark.
Det hörde ju till tidens anda att lägga
stor vikt vid den personliga värdigheten.
För rangfrågor var Axel Oxenstierna som
enskild man avgjort mera likgiltig än
flertalet samtida; under hela sin stora tid i
Tyskland bar han ännu endast friherres
namn. Men både för sitt lands och för sin
egen skull var han noga med den
hedersbevisning han ansåg sig kunna kräva. När
han i en svår stund manade sina medbröder
i rådet att »snarare tala högt och modigt
än fegt och klenmodigt och följa andra
nobla nationers exempel, därmed betygande
den aktning, som vi hysa för vårt
fädernesland och oss själva», hade han utan tvivel
även den formella respekten i åtanke. Man
klandrade honom i Tyskland för
högdragenhet. Denne svenske baron lät en
marskalk gå före sig med silverstav, när han
uppträdde vid politiska sammankomster;
han lät personer av furstlig börd framräcka
handduk och tvättvatten vid de banketter
han höll. Ja, han tycktes behandla
kurfurstarna själva som sina uppassare, säges i
en stridsskrift. Som Sveriges rikes
befull-mäktigade legat och det evangeliska
förbundets direktor ansåg sig kanslern
emellertid med full rätt kunna fordra särskild
uppmärksamhet. Senare medlem av
förmyndarregeringen i Stockholm, var han i
verkligheten föga mindre än regent. Om
han då gjorde en utflykt på landet, brukade
avfärden från huset vid Storkyrkobrinken
—- icke det nuvarande, som stod färdigt
först efter hans död —■ ske »med stor
process och många kavaljerers långliga
uppvaktande». Åtminstone under sin sista tid
uppträdde han på Stockholms gator i
sex-spänd kaross, omgiven av tolv kavaljerer
och fyra betjänter till fots.
Allt detta var kanske mera en politiskt
betonad yttersida än ett uttryck för per-
sonliga tycken. Axel Oxenstiernas maka,
fru Anna Bååt, var en ovanligt enkel och
anspråkslös dam av lantadeln, fri från all
flärd. Efter hennes bortgång, när kanslern
levde som änkling i Stockholm, skämtade
man smått vid Kristinas hov över honom
och hans gamle hovmästare, ett faktotum
från guvernörstiden i Preussen. Det finns
hos flera annars förtjänta män från vår
stormaktstid ett visst drag av vräkighet,
som också kan framträda i deras
byggnadsverk. Det är alldeles främmande för Axel
Oxenstierna. Han var en ganska flitig
byggherre och hade mycket att skaffa med
allehanda konsthantverkare. Men han byggde
och inredde med smak och måtta, och det
vilar en sann nobless över vad han
åstadkom. Tidö lät han omgestalta från grunden,
medan däremot Fiholm, den egentliga
fädernegården, aldrig blev färdig efter sin
nya plan. När han på gamla dagar ibland
drog sig undan dit, skedde det alltid i stor
enkelhet, enligt vad man tydligt ser av hans
små brev till den betrodda fatburshustrun,
Karin på Fiholm. Och denna enkelhet var
en ungdomsvana. Både Tidö och Fiholm
hade varit »släta och ringa gårdar», när
han mottog dem. Han synes för övrigt till
sist ha ångrat sina kostbara byggen på
Tidö. »Sådana stora hus föra litet gagn med
sig för en husman, men väl omkostnad för
tak och fönsters skull», skrev han i sitt
testamente. »De hava allenast sin grund i
ägandens sinne och behaglighet. När de
komma i händer, som varken sköta eller
värdera dem, gå de snart till grund igen,
och råka de i barns eller fattigmans händer,
måste de av sig själva ruineras.» Historien
om alltför många av våra svenska
herresäten har visat, att detta var kloka ord.
Drottning Kristina prisar sin kanslers
nykterhet, låt vara med en viss ironisk
reservation. Han var så nykter en man då
kunde vara i Sverige. Axel Oxenstierna hade
för egen del mycket att anmärka mot sina
landsmän, »Vi kunde ock komma till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
