Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
ordnat sig lagen, hade de inte nu behövt anse
sig förföljda!
Polignacs antiparlamentariska
minoritetsregering av kungens nåd, som kom till makten i
augusti 1829, hälsade Lamartine från första
stund med djup misstro; »nu tror jag på
möjligheten av en revolution, som drar
dynastien med sig», skriver han klarsynt nog
till Virieu. Han avvisar bestämt Polignacs
smickrande anbud att låta honom medverka
vid utrikesministeriets reorganisation; han är
rädd att därigenom kompromettera sig, ty
under dessa år återkommer han ständigt till
sina framtidsutsikter som politiker, och i
januari 1829 hade han vid en tillfällig
improduktivitet förklarat: »Jag tror mig vida
mer fallen för handling och politisk talekonst».
Fram på våren och försommaren 1830 väcka
kammarupplösningen och Polignacs
utmanande politik en växande oro hos honom; den
synes honom leda direkt mot avgrunden.
Juliordonnanserna bli i hans ögon en
statskupp, och då revolutionen bryter ut, skriver
han:
Ingenting av detta har förvånat mig–-vi
gingo oundvikligen mot ett sådant resultat–-
har jag inte alltid sagt dig, att endast ett
kontrarevolutionärt system kunde blåsa liv i revolutionen?
Nu står den vid våra portar!
*
Om julirevolutionen inte kom som någon
överraskning för Lamartine, och om han
varken då eller senare tvekade att lägga största
skulden på ultrarojalisterna, så fick den likväl
avgörande betydelse för honom.
Kleresiets strävan att vinna inflytande över
skola och universitet gav revolutionen en
antiklerikal, antikatolsk udd, som Lamartine
var sämre rustad att spjärna emot sedan den
dyrkade modern gått bort året förut. Även
Harmonies poétiques et religieuses, hans rikast
orkestrerade diktsamling, utkommen på
våren 1830, hade burit spår av den religiösa
kris, som alltjämt fortskred inom honom.
Nu tillkom också inflytandet av en ny vän:
den unge skribenten och bibeltolkaren J.-M.
Dargaud, som tillhörde kretsen kring Michelet
och Quinet och med ohöljd iver sökte
omvända Lamartine till den deism han själv
omfattade. 1832 anträder Lamartine sin stora
orientresa; en avsikt därmed var att på Det
Heliga Landets egen mark stärka sin
vacklande tro.
38
Men ödet hade ett av sina hårdaste slag i
beredskap åt honom, och resultatet blev det
rakt motsatta. En son hade avlidit vid späd
ålder; nu återstod inom äktenskapet ett enda
barn, den tioåriga Julia, sin fars ögonsten.
Han hade hoppats, att hennes svaga hälsa
skulle stärkas av det varma klimatet. I
december 1832 rycktes hon från honom på den
jord, som sades vara underverkens! Från den
stunden kastar Lamartine loss från den
katolska ortodoxien. För resten av sitt liv
gör han till sin savoyardprästens »naturliga
religion», som förkastar dogmatiken men
bibehåller tron på Gud och själens odödlighet,
en känslofull spiritualism. Den mångåriga
krisen har nått sitt slut. Men vad som inte
upphörde, var Lamartines oavlåtliga,
livsvariga brottning med Gud, med en Försyn,
vars godhet han ville tro på men som hopade
sorger och motgångar på hans väg och ofta
syntes honom orättvist grym. Svängningarna
mellan uppror och underkastelse utgöra en
central linje i Lamartines levnad och verk,
som vi inte kunna följa i denna studie . . .
Julirevolutionen gjorde Lamartine till
politisk diktare på allvar. Ännu i företalet till
Harmonies hade han sagt sig dikta för de
få, för dem som dragit sig bort från världen.
Sex månader senare planerar han en serie
politiska odén, lyriska kommentarer till
dagskrönikan. Då förelåg redan odet Contre la
peine de mort. Här vänder sig diktaren för
första gången direkt till dagens hjälte, Folket,
som den 29 juli i rättmätig indignation rest
sig till försvar för friheten. Men samma folk
hade den 19 oktober under våldsamma
gatutumult sökt gå rättvisan i förväg och
utkräva en blodig hämnd på Karl X:s ministrar.
I högstämda ordalag vädjade Lamartine till
det unga lejonet att visa ädelmod och inleda
en ny mildhetens æra, där dödsstraffet vore
avskaffat. Det var hans första varmhjärtade
inlägg för dödsstraffets upphävande i fråga
om politiska brott; som deputerad skulle han
åter och åter efterlvsa denna humanitära
reform — tills han själv genomförde den 1848.
Men var detta överhuvud en tid för
diktning? Sommaren i83r randades den otåligt
motsedda dag, då Lamartine första gången
kandiderade till deputeradekammaren. Det
skedde i Bergues i Flandern, och han föll
igenom. En bidragande orsak var den
smäde-dikt, som en gallsprängd skribler riktat mot
honom i veckotidningen Némésis. Där
satiriserades hans legitimistiska förflutna: inte finge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0038.html
