Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
han förnedra sin musa genom att ställa henne
i politikens tjänst! Lamartine svarade med den
berömda dikten A Némésis, nedskriven
omedelbart och skälvande av harm, av ett
malmfyllt patos, som pekar fram mot hans
politiska gärning. Han hade inte prostituerat
sin musa, av vilken han aldrig begärt annat
än sånger, elegier över en bortgången och
hymner till Gud. Men nu hade han bjudit
henne farväl, ty fäderneslandet kallade på
honom:
Honte à qui peut chanter pendant que Rome brüle.
Den frihet Gud förlänat honom i faddergåva
vore i fara, och vem kunde beröva honom den
medborgerliga rätten att försvara den? Han
ämnade bekämpa tyranniet, vare sig det
framträdde i kunglig eller folklig gestalt. Detta
avsked till poesien — avfattat på lysande
poesi! — var förhastat, men Lamartines
sociala samvete var väckt och skulle inte
längre lämna honom i ro; själva diktandet
hade skuldbelagts.
Tills vidare försökte han förena politik
och poesi, och han har därvid aldrig nått
högre än i det stora odet Les revolutions, även
det ett vittnesbörd om julirevolutionens
inverkan på hans tankevärld. Redan före 1830
hade ju en partiell förståelse för den stora
revolutionen börjat skymta hos honom. Nu
preciseras hans uppfattning under
händelsernas tryck. Med anknytning till samtiden
skriver han till Virieu 24/10: »De stora
principerna i revolutionen av 89 äro sanna, vackra
och goda, blott utförandet var ohyggligt . . .
Revolutionen som princip är en av de stora
och fruktbara idéer, som tid efter annan
förnya det mänskliga samhällets former.» Den
boskillnad mellan revolutionen som idé och
revolutionen som blodig verklighet, vilken
skulle bli en grundtanke i Histoire des
Giron-dins, föreligger redan här. Poetiskt har
tankegången utformats i Les revolutions från
december 1831, där diktaren rullat upp ett
mäktigt panorama över mänsklighetens
framåtskridande genom olika kulturer, genom
omvälvningar och katastrofer, som väl
åstadkomma förstörelse men samtidigt utgöra en
betingelse för varje nydaning:
Marchez! 1’humanité ne vit pas d’une idée!
Elie éteint chaque soir celle qui l’a guidée,
Elie en allume une autre à 1’immortel flambeau.
Bakom världens tumult står den gudomliga
försynen, som utpekar vägen. Den markeras
av gudars och profeters blod, och det till-
kommer varje generation att göra sitt steg
mot framtidens vikande horisont. Med
anspelning på legitimisterna bryter Lamartine’
staven över dem, som endast förlora sig i
saknad över det förgångna i stället för att
hörsamma förvandlingens lag, den kallelse,
som är både Guds och naturens och som
bjuder: framåt!
Den rörelsens princip, som Lamartine här
knäsätter och upphöjer till egenvärde, har
både litterär, politisk och religiös innebörd.
Klassicismen hade gjort anspråk på att
framställa mönster med giltighet för alla tider och
på alla breddgrader. Det var ju en av
romantikens stora insatser, att den tvärtemot
hävdat det villkorliga, det tids- och miljöbundna,
det nationellt betingade i varje ideal. De
politiska fraktionernas uppdelning i två
huvudgrupper, »rörelsens» parti och
»motståndets» parti, som blivit ett bestående
fenomen i Frankrikes politiska liv, började
framträda just under 1830-talets första år;
i Lamartines dikt har det företecknats! Där
återfinnes också den från 1700-talet
nedärvda framstegsmyten, som ansågs gälla inte
minst på religionens område: vidskepelser och
murkna symboler undanröjas efterhand av en
alltmer upplyst kristendom. Romantikens
sammanflöde med idéarvet från 1789 i
julirevolutionens kölvatten, hela det allmänna
stämningsläget vid denna tid har fixerats
i Les revolutions.
En teoretisk grundval för föreningen mellan
poesi och politik lades i Destinées de la poésie
från början av 1834, inledningen till första
upplagan av Lamartines samlade skrifter.
Framtidens diktning skulle bli filosofisk,
religiös, politisk eller social, heter det där.
Dess uppgift vore att visa människan vägen
mot drömda idealsamhällen och gudsstater.
Om politiken var verkligheten, så vore dikten
idéen, moralens, religionens och den
evangeliska barmhärtighetens idé, som hade att
övervinna egoismen i politiken och taga
mandom i institutioner och lagar samt förmå
människorna att bemöta varandra som bröder.
Då Lamartine nedskrev denna
programskiss, hade han nyligen tagit säte och stämma
i deputeradekammaren, dit han kallats genom
ett fyllnadsval i Bergues på nyåret 1833.
Man ser hur politikern hos Lamartine, starkt
medveten om sina nya plikter, söker
rättfärdiga poeten. Den poetiska skapardriften
var ännu för stark för att han skulle lyckats
kväva den, men han tycker sig alltså böra
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
