Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
En enda religion behärskar världen:
Evangeliets rena ord; monarker och tyranner äro
detroniserade; ingen dömer eller skänker
absolution, och var och en bär lagen i sitt eget
samvete; löneslaveriet och krigen äro
avskaffade. I ett avslutande parti av dikten inskärper
Lamartine, att det inte lönar sig att söka
påskynda eller fördröja mänsklighetens
vandring mot denna apoteos, ty Guds steg äro
tidens egna.
Detta inlägg för ett ostört framåtskridande
mot en hägrande guldålder är en provkarta
på epokens gångbara tankemynt. Där finns
framstegstron, deismen och 1789 års idéer,
uppvärmd men allt mer omtyckt skåpmat från
föregående sekel — för att inte tala om den
rousseauanskt inspirerade kritiken av
stadskulturen. Men den naiva framtidsidyllen har
också lånat republikansk och antiklerikal
färg från vännerna i det micheletska lägret
och företer rentav en lätt »socialistisk»
anstrykning, som skvallrar om påverkan från
samtidens förmarxistiska utopister. Hegelska
tankegångar ha tillkommit, sannolikt
förmedlade av Victor Cousin; den gudomliga
försynen har fått en påfallande likhet med
vad Hegel kallade världsanden. I all sin
retoriska glans är dikten ett exempel på den
frasrika och nebulösa synkretism, som var
Lamartines stora svaghet som intellektuell
personlighet.
Att hans tidigare lyrik blott givit uttryck
åt de egna själskvalen, biktade Lamartine
skuldmedvetet i den dikt han riktade till sin
sjuke vän Félix Guillemardet. Men
medlidandet hade gjort honom till man och
efterhand förvandlat hans diktning. Först därmed
hade han fattat de politiska partiernas
strävanden samt den frihet, som folken och
tyrannerna tura om att släpa i smutsen. Och
först därmed hade han börjat känna sig
delaktig i mänsklighetens alla mödor och
lidanden. Dikten ger fulltonigt uttryck åt
den känslofulla filantropism, den universella
världssmärta, som allt starkare uppfyllde
Lamartine; man anar, hur hans sociala
samvete så småningom kommit honom att
betrakta diktningen som en frivol
sysselsättning, nästan som en last.
Utopie och A M. Félix Guillemardet
återfinnas i diktsamlingen Recueillements
poé-tiques, som utkom i mars 1839. I företalet
berättar Lamartine, att under de par månader
som parlamentsbestyren årligen tillåtit honom
att vistas på sitt kära Saint-Point har han
lyckats stjäla sig till några tidiga
morgontimmar, då han hängivit sig åt diktens
»väl-lust». Det är en pockande drift han givit efter
för, men nästan som en förmildrande
omständighet anför han sin oförmåga att fila sin
fras och polera sina strofer! Snart äro de korta
timmarna förbi, och slottsherrens,
kommunalpampens, politikerns och filantropens
plikt-uppfyllda dag tar vid. Han var djupt
övertygad om, att det var enbart av plikt han
ägnat sig åt politiken: det rörde sig ju om
ingenting mindre än huruvida samhället skulle
gå framåt eller bakåt, om lagstiftningen skulle
vara uttryck för allas rätt och plikt eller för
några fås tyranni, om man i de politiska
relationerna mellan människor och nationer skulle
kunna införa broderskapets gudomliga princip.
Självbedrägeri och efterrationalisering eller
inte ■— så högt och så allvarligt tänkte
Lamartine om sina plikter mot samhället.
Hans fåfänga och självkänsla kunde anta
löjeväckande proportioner, men de voro blott
andra sidan av hans bergfasta förvissning om
sin mission, sin gudomliga kallelse till de
statsvårdande värven. Recueillements poétiques
blev hans sista diktsamling. Politikern hade
tagit lovén av poeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
