Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
_y y ÅR Stockholms utställningsarrangörer
mäta skäppan full och på en gång presentera
en tre—fyra tusen olika konstverk fördelade
på en mängd olika lokaler, ser det ändå ut
som om publiken skulle räcka till. Den
infinner sig villigt, ideligen påspädd med nya
adepter från yrvakna konstföreningar i
banker, industrier, försäkringsbolag o. s. v.
Bokförlagen i sin tur sekundera smidigt och elda
på under pannorna med en förbluffande
sortering svensk konstlitteratur, väldiga luntor
till rätt avsevärda priser, som kanske mindre
eftersträva en torrt vetenskaplig
behandling av stoffet än en populär handledning i
konstutvecklingen. Det är
konstskriftställarnas bidrag till den allmänna
demokratiseringen på området. Konsumenternas utökning är
en följd av de utländska turistresornas
upphörande och det förhållandet att den
internationella konstlitteraturen decimerats under
kriget. Vi äro hänvisade till oss själva och
göra det mesta möjliga av situationen.
Därför ta vi itu med våra »genombrott»,
in-ventarisera och indela, skärskåda våra
förgrundsmän och söka den röda tråden i
förloppen. Nordiska museet tog nyss fram sina
härliga bondemålningar — Svante Svärdström
fick samtidigt ut i bokmarknaden sitt arbete
om dalmålningarna, Nationalmuseum hängde
upp de svenska matisselärjungarnas alster i
samma veva som två böcker om Matisse (Leo
Swanes och Grünewalds) lades fram på
bokhandelsdiskarna. Gustaf Engwall, som i våras
disputerade på en avhandling om Karl
Isakson, samlade i höst sitt material till en
fängslande utställning i Nutida konst. Andra
parallellfenomen: Viggo Loos håller på att
förbereda ett stort arbete om 1870-talets svenska
friluftsmåleri, vars huvudverk i höst
utställdes av Sveriges allmänna konstförening i
Lilje-valchs konsthall, och Sixten Strömbom, som
inom kort framlägger första delen av sin bok
om Konstnärsförbundets historia, är just nu
sysselsatt med att draga upp konturerna kring
en stor vårutställning i Nationalmuseum av
Opponenternas konst. Det anförda, som
endast belyser en bråkdel av arbetsfältet, får
räcka som exempel på svenska konstforsk-
ningsobjekt under det nya världskrigets
sjätte år.
Det svenska bonde måleriets spontana alster
ha ett drag av glad expressionism, som inte
behöver förklaras med subtila hårklyverier.
Men där finns också — särskilt i de nordliga
landskapens mera strama och i färgen
återhållsamma alster — en monumental
stränghet och ett högtidligt allvar i figurskildringen,
som ställer denna bildkonst i nivå med
målningar i medeltidskyrkor och vasaslott. Man
skulle önska att våra moderna
monumentalmålare med sitt leklynne och sin ofta
omvittnade förkärlek för den bräkande idyllen —
livet på landet i parti och minut — mangrant
tågade upp till Nordiska museet och
studerade elementära dekorativa krav, ekonomi
med uttrycksmedlen, slösande prakt, där så
behövs, en strålande knapp bildform i andra
ting, kärvhet och ömhet, fattigdom och
ymnighet i spröda färgdikter och dundrande
orgier i komplementärfärgernas möjligheter,
folkvisans skygghet och det naiva
bondskry-tet, allmogens motsvarighet till
stormaktstidens herremansprål, en rikt nyanserad
bildvärld, som synes outtömlig, om man blott
kommit över den socialt betingade
tvångstanken, att detta inte är »riktig» konst, »bara»
folkkonst. Men må alla goda makter bevara
oss från folkkonstens pastischörer, som på
ett elegant sätt spela färg- och
linjetrude-lutter med ledning av t. ex. dalamåleriets
harmonilära. Det är de eviga lagarna för
konstnärligt uttryck, som i stället böra sökas
och studeras i detta folkliga måleri, ej den
lättefterapade yttre effekten.
När man i en sammanfattande syn söker
fånga det väsentliga intrycket från Kahl
isaksons utställning i Nutida konst är det
den förunderligt levande ytan, färgfläckarnas
subtila samspel på dukytan, som skimrar i
ens minne. Detta konturlösa men likväl
form-skapande koloristiska måleri, som tar
landskapet, människokroppen, blomsterstycket,
fruktskålen till förevändningar för renodlat
måleriska tonskapelser. Man förstår äktheten
och entusiasmen i ett uttalande om Isaksons
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
