Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
konst av hans lärare och vän i Danmark,
Kristian Zahrtmann: »Overfladen i Isaksons
Billeder er rent magnifik, Farven saa
straalende at den minder om Lissabons
Kronrega-lier, disse Golkondastene af saa dybe
Facetter.» Zahrtmann tillgriper nästan andlöst
fantastiska liknelser för att söka förklara det
egentligen i ord oförklarliga. I bjärt kontrast
till detta står Carl Larssons förskräckelse, då
han 1910 såg Isaksons målningar. »Det
var ju inte roligt att den gamle vännen
betraktade mig som ett förlorat får», skrev
Isakson från detta möte och fortsatte: »Det är
ju inte roligt att få höra, att man inte är
svensk i sin konst eller frisk.» Men ingen var
väl olämpligare än Carl Larsson att döma
Isakson. En den fasta konturens mästare,
som hisnande står inför »de dybe Facetter»,
en glidande, gränsförintande färgkonst, kan
väl inte reagera annorlunda. Och dock hade
Isakson vid denna tid ännu icke kommit fram
till sin sista konsekventa färgstil. Det var
inte så länge sedan han höll på med »Gosse
som planterar en blomma» (nu i
Nationalmuseum), vilken i själva verket har något av
Jugends linjerytm, observerad av en dansk
kritiker — »hvilken Sans for Linjens
Elasticitet, disse fine brudte og buede Linjer, hvis
rytmiske Spind overbroderer Fladen til
aandfuldt Ornament.» Nutidens betraktare både i
Danmark och Sverige fästa emellertid mindre
avseende vid den föga framträdande
linjeorna-mentiken i Isaksons måleri — det är färgens
skönhet och valörernas förfining i hela hans
produktion, som utgöra dess främsta värde.
På utställningen i Nutida konst kunde man
studera de tidigare verkens smultna, stundom
pärlemoraktigt skimrande ton. Målningar som
»Dora» i Sten Lindebergs samling, Gustaf
Engwalls eget »Nature morte med kålhuvud,
tomater och blommor» eller Nationalmusei
»Stilleben», alla från perioden 1904—08, måste
räknas till höjdpunkterna. Från 1911—12 är
den Hjalmar Gabrielson i Göteborg tillhöriga
»Modell mot blått stoff», som betecknar ett
steg mot klarare, mindre beslöjad kolorit.
Den ljusa, lätta, närmast av Cezanne
inspirerade klarheten i några landskap från
Småland omkring 1914—15 fortsätter den
renodlade koloristiska linjen, som vad
landskapen beträffar kulminerar i de utsökt doftiga
bilderna från Christiansö. Parallellt utvinner
Isakson samma raffinerade klarhet i
modellstudier och stilleben under 1910-talets senare
del. Förunderligt är att konstnären även då
han i religiösa motiv nalkas visionernas hos
andra konstnärer vanligen så irrationella
dunkelmystik på något sätt kvarhåller
färganslagets renhet. Den av Nationalmuseum
ägda »Johannes på Patmos», sannolikt målad
under perioden 1920—21, genombävas av
mystisk innerlighet men reflekterar ändå
färgsynen som klart källvatten. Den
grum-lige symbolisten hålle sig här på respektfyllt
avstånd! Att så många dukar av Isakson
synas på något sätt ofullbordade kan ej i
längden störa intrycket. Han tog ut det
väsentliga, överarbetade ej, stannade, då
färganslaget klingade fulltonigt och rent.
Karl Nordströms utställning i
Svensk-Franska Konstgalleriet pågick medan
stamtruppen i Konstnärsförbundets sista skola,
där Nordström var den främste läraren,
dominerade Nationalmusei utställning »Den unga
expressionismen». Detta gav intressanta
jämförelsepunkter. Nordströms förmåga av
förnyelse, delvis i kontakt med samma franska
strömningar, som så fruktbart stimulerade
hans elever, framhävde ytterligare denne
hövdings roll i svenskt konstliv.
Karl Nordströms sista konstverk var en
kolteckning av en gammal ek i
Drottningholms park, en storslagen skildring av ett
härjat och stormslitet träd, som trots
ålderstecknen hävdar sin seghet och kraft.
Uttrycks-laddat som ett linjepinat van Goghträd
sträcker det sina knotiga grenar åt alla håll, rotat i
jorden med väldiga rötter. Teckningen väcker
hos mången tanken på ett självporträtt.
Torsten Svedfelt, som för några år sedan gav
ut en fint förstående bok om Karl Nordström,
såg i denna ek »ett symboliskt monument, ett
epitafium» över konstnären.
Vill man ytterligare utnyttja trädets
bildspråk, ligger det nära till hands att tala om
årsringar. Karl Nordströms konst är i bredd
och omfång något för sig i svensk
konsthistoria. Svensk-Franska konstgalleriets
utställningsregissör hade knappast kunnat välja
en lämpligare tidpunkt att visa hans senare
produktion än just i november, då
Nationalmuseum stod fullbelagt med de unga
expres-sionisterna, delvis Karl Nordströms elever,
samtidigt med att Liljevalchs konsthall
beredde plats åt »Friluftsmåleriets genombrott
i svensk konst» med huvudvikt på 1870-talets
unga radikaler. Den nordströmska ekens
års-ringar tangera både tidiga och sena data i
dessa utvecklingsräckor. På 1870-talet elev
hos den gamle Edvard Perséus var Nord-
3—Ord och Bild, 54: c årg.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
