Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H olm ér
ström jämnårig kamrat med åtskilliga av de
målare som representerades på
Liljevalchsut-ställningen. Om Perséus sades att han var
sina elevers äldre kamrat, och något liknande
karakteriserar senare i stort sett Karl
Nordströms förhållande till de sprakfålar, som efter
sina första år i Konstnärsförbundets skola
hamnade i Matisses parisakademi.
På Svensk-Franska konstgalleriets
utställning av Karl Nordström visades främst den
epok, som gick jämsides med den unga
generationen i Nationalmusei utställning. Endast
en luftig pastell »Tekla Nordström vid
arbetet» från r887 samt några äldre teckningar
hade medtagits av tidigare ting. Det var
sålunda icke 1880-talets experimenterande
fri-luftsdyrkare man här fick se, inte heller den
sida av Nordström, som från omkring 1889
med frivilligt avstående från
impressionistiskt atmosfärmåleri i fransk anda sökte sig
mot en patetisk tolkning av det svenska
landskapets karga monumentalitet, inte den
syntetiska, delvis av Gauguin (som Nordström
starkt upplevde 1892 i Köpenhamn)
inspirerade bildarkitekturen — det var i stället
i den på nytt lyskraftiga palettens tecken
från omkring 1908 som urvalet gick. Det blir
framtida konstforskares intressanta uppgift
att utreda i vilken utsträckning Karl
Nordström under denna period rycktes med av de
yngres entusiasm och hur han reagerade för
de nya paroller, som dirigerade de s. k. »1909
års män». Ett är tämligen säkert. Han ingår
ej i nya problemställningar enbart för att till
varje pris hålla jämna steg med de unga, de
forna eleverna. Nordströms aristokratiska
stolthet utesluter tanken på ett sådant
med-löperi. Den primära upplevelsen, den
personliga attityden, var mera överensstämmande
med hans karaktär. Han var icke ensam vid
denna tid i fråga om nyorientering. Hos
Prins Eugen, hos Georg Pauli, hos ännu
andra, konstaterar man en ny upptäckariver,
en spänstig vilja att leva med i utvecklingens
rytm. Åldern lade icke hinder i vägen för
-dessa konstnärers glada reslust. När
Nordström ett par år före sin död far till
Frankrike — han vistades där 1920—21 — är han
trots tunga personliga bekymmer den unge
resenären, som med friska ögon gör
koloristiska upptäckter i det ljuva Frankrike.
På expressionistutställningen i
Nationalmuseum fanns ett träd av annan art än Karl
Nordströms kantiga ek. Det var ett
sagoak-tigt, mot höjden stoltserande träd, lika litet
som den anonyme dalmålarens fantastiska
kurbitsformationer och blomsterexcesser på
allmogetapeter mantalsskrivet i Linnés flora
— en expressionistisk planta med ett glatt
sorlande lekliv under sina rödblossande
lövmassor — ett träd som med ympar och skott
fortplantat sig i väggmålningar och
teaterdekorationer. Grünewald kallade sin växt »det
sjungande trädet», det målades 1915 och sköt
upp med fart som den indiske trollkarlens frö,
som lades i jorden.
Trädets r870-talsform kunde i otaliga
variationer studeras på utställningen av
frilufts-konst i Liljevalchs. När den finlandssvenske
Bernt Lindholm skickade hem sina landskap,
fingo de merendels ett snävt mottagande i
den finländska pressen: »Han har kommit
under ett visst inflytande af något för
tillfället rådande fransyskt manér» kunde det
heta. Eller man beklagade »hans som det
tyckes till manér öfvergångna sätt att
snarare antyda än måla trädens löfverk». Den
svenska pressen vid samma tid (1870-talet)
var inte nådigare mot de sina: »sudd» var en
ofta återkommande karakterisering som
Bar-bizonskolans svenska adepter fingo höra om
sina mjukt upplösta träd à la Corot och
Daubigny. Ett milt silvertonat franskt träd,
corot-förtonat i konturen, förargade lika mycket då
som Grünewalds sjungande träd 1915. Även
försigkomnare andar skällde. August
Strindberg gycklade lika obarmhärtigt med de
franska impressionisterna — »de voro tunna,
rödblåa, eländiga, alla lika» — som Albert
Engström 1910, då han röt åt de unga
ex-pressionisterna, dessa »dibarnasjälar» som
följde ungdomens förförare Matisse i hälarna.
Till och med själva ordvalet från 1870-talet
kunde vara identiskt med det på 1910-talet
vid utdömandet av detta nya nya:
dilettantismen breder ut sig, det gedigna naturstudiet
försummas, färgerna kastas godtyckligt på
duken etc. »Ju suddigare och obestämdare,
dess bättre» — ett omkväde från r870-talet,
som åter och åter tas upp. De objektivt
klarseende och toleranta drunknade ofta i
mängden av förtörnade. Till de förra hörde den
även som författare verksamme målaren
Olof Hermelin, som 1875 skrev hem från
Paris om de franska landskapsmålarna, bl. a.
några satser, som kanske voro lika
svårfattliga då som nu: »Slutligen finnes inom
denna skola de mest olika sätt att uttrycka
formen av de naturföremål, som i bilden
skola återgivas. Somliga måla med bred,
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
