Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur L u n d k v i s t
smickrande porträttkonst från filmateljéerna,
utan kantighetens mänskliga kvalitet och
utan psykologiskt intresse. Geniet blir här till
ett banalt veckotidningsomslag, den hårda
verklighetskampen till en glättad saga för
massorna. Innebär det en prisvärd
förmedling eller en förkastlig förfalskning?
Alfred Hitchcock har gjort en film efter ett
manuskript av John Steinbeck: Livbåt. Den
kallhamrade thrillerregissören och den socialt
lågande författaren utgör en egenartad
kombination, stark på många sätt men litet för
bisarr att hålla ihop riktigt. Filmen spricker
också i viss mån. »Livbåt» är till dels ett
stycke prima, närgången realism, till dels ett
allegoriskt förlopp, som på många sätt skär
sig mot det förra och avslöjar besynnerliga
inkonsekvenser. En flock skeppsbrutna i en
båt på havet: bland de torpederade finns också
torpederaren, deras fiende, en stark, slug,
resursrik och handlingskraftigt hänsynslös
karl som efterhand tar herraväldet i båten,
medan de andra uttömmer sina krafter i
diverse slitningar, känslodramer och
odisciplinerade utbrott. Allegoriskt är det naturligtvis
frågan om de allierade och den tyska nazismen.
En del drag träffar åt båda hållen, men andra
är uppenbart orättvisa: fullt så villrådiga äro
väl ändå inte de allierade och fullt så
effektivt övermänsklig är inte nazismen.
Men annars är det en rik och kraftfull film.
Verkningsfullt om än litet för bravurmässigt
målar den i breda svep, med närbilder som
rinner av olja och havsvatten, med tungt
köttiga, skäggstubbiga eller ångesturholkade
ansikten, hela tiden med havet till bakgrund,
stillnande eller stormigt, solglittrande eller
hotfullt förmörkat. Det finns bildpoem: som
havsstillebenet med apelsiner, spelkort och
annat som flyter i vattnet efter torpederingen,
eller diamantarmbandet som sänks i djupet
till bete för fisk. Det finns fyndig, tillspetsad
psykologi i den situationsdramatik som
fyller seen efter seen, där typiska klass- och
samhällsmotsättningar återgår, en
miniatyrversion av den allmänna kampen mellan
verklighetssinne och känslohunger, självhävdelse
och gemenskapsdrift. Utan att som helhet
vara något övertygande konstverk uppvisar
alltså denna film likväl många lysande
enskildheter.
Den vanliga propagandan för stridsflygarna
och deras bravader har i Hjältar dö aldrig
tillsatts med ett slags amerikansk metafysik för
krigstidsbruk. Man får bevittna hur omkomna
flyghjältar följer sina oerfarna efterträdare
som deras osynliga rådgivare och beskyddare.
Uppslaget har utförts på ett respektlöst sätt,
med Spencer Tracy i rollen som förbryllad
och tämligen ovillig skyddsängel,
pannryn-kande och nedlåtande inför sina sorgligt gröna,
överdrivet dumdristiga, egenkära och fräckt
tilltagsna skyddslingar. När en av dem
slutligen tar ifrån honom hans efterlämnade
fästmö brister tålamodet, men han skaffar
sig därmed bara en reprimand från sin
himmelske uppdragsgivare: han får lov att inse
sin uppgift som död, vilken är den att hjälpa
livet gå vidare under glömska av de döda.
Den långa omvägen till det enkla ärendet är
nog så pass underhållande att den lönar sig.
Av de många filmerna med
ockupationsmotiv är De stulo mitt land, regisserad av
fransmannen Renoir, ovanligt intressant.
Huvudpersonen är en feg skollärare, bunden vid
sin svartsjuka moder, en löjlig figur både inför
ockupationsherrarna och inför den våldsamt
patriotiska lärarinnan, som han är förälskad
i. Omständigheterna gör att han får skenet
emot sig både som angivare och som mördare,
men inför domstolen övervinner han
fegheten och håller ett tal, effektivt sammansatt
av försvar och anklagelse, som utgör filmens
triumferande höjdpunkt. Här är det inte
frågan om äventyrsschabloner utan om
ockupationsförhållandenas psykologi med dess
säregna konflikter. Med hjälp av Charles
Laughtons förvandlingsvirtuosa
skådespelarkonst blir det en verklig människostudie av
den sammansatta art som ännu är alltför
sällsynt i filmer.
Steinbecks ockupationsberättelse Månen
har gått ned kommer ganska väl till sin rätt
i filmversion. Talet betyder här mer än
händelserna och handlingarna, vilket kommer det
hela att verka teaterföreställning. Men
filmens skildringssätt underbygger talet så att
detta får väl så genomträngande verkan som
i boken. Vissa saker som vid läsningen
tycktes svaga och konstruerade får rentav först
i filmutförandet sin rätta karaktär: det gäller
till exempel de omstridda tyska
officerstyperna, där de rått brutala omväxlar med de
pliktmekaniska och de blödsinta.
Michael Curtiz’ rivande regi präglar den
aktuella äventyrsfilmen På väg till Marseille.
En rad händelser återberättas inne i varandra:
kärnan blir några franska straffångars flykt
från djungelhelvetet i Guyana och deras
insats i frihetskampen på en lastbåt, där vichy-
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
