Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Artur Lundkvist
trätor och olika slags gnissel. Filmen syftar väl
egentligen till förhärligande av det engelska
småborgarlivet, men är så skickligt nyanserad,
så sakligt välstuderad att den nästan verkar
förutsättningslös. Det kan knappast bli
någon vingbredd över en sådan framställning,
men på sitt sätt, i sin begränsande
vardagstrohet, är det äkta konst.
Mellan två världar har till förutsättning en
mystisk förskjutning i tidsförloppet, men vad
den främst syftar till är psykologisk
porträttering. Filmen har en rad tacksamma och
utomordentligt väl gestaltade roller, som
sammanförs i en blott litet för tillrättalagd kris.
Vildfågel är en tysk film: av Veit Harlan,
med Kristina Söderbaum. Den är ihålig,
invändigt pekoralistisk, med en överarbetad
form, en överdimensionerad yttre gestaltning.
Färgen används för alltför granna effekter: så
i den symboliska slut vinjetten med den
djupröda rosen som sköljs omkring av de
skummande vågorna.
Den svenska filmens resultat ger fortfarande intryck av splittring. Innehåll och form vill alltjämt inte komma överens: antingen brister endera eller bådadera. Bäst har föreningen av innehåll och form lyckats i Hets: ett delvis starkt innehåll (Ingmar Bergman) och en driven, laddad men inte alldeles enhetlig form (Alf Sjöberg). Sammansmältningen är i det närmaste fulländad i ett parti av filmen, det som försiggår på läroverket och skildrar en sadistisk lärares mellanhavande med sina examenshetsade elever. Där finns en vital uttrycksfullhet som vinns genom ett välberäknat rörelseschema, en påpasslig bildgivning och en vass replikföring, allt i tjänst åt en strikt psykologisk framställning. Avsnittet från hemmet är väl träffat men mattare. Svagheten ligger dock i
kärlekshistorien. Det är litet onödigt följetongsmässigt att gymnasisten och läraren ska sammanstöta i sina olikartade förhållanden till samma flicka, vars karaktär (just därför?) hänger mycket litet ihop. Det konstlade, oäkta och overkliga i detta avsnitt ger också utslag i den vacklande formgivningen, som provar både intim realism och stiliserad symbolism för att slutligen tillgripa utvändiga skugg- och skräckeffekter. Flickan blir inte annat än en förevändning för intrigen, ett offer som inte tas på allvar. Gymnasisten blir däremot en levande studie, om än en smula ensidigt patetisk: känsligheten som blir till trots, kärleken som blir till erfarenhet av döden. Indignationen samlas kring läraren, stegrar hans gestalt i kuslig karikatyr men nöjer sig slutligen med att avslöja hans ömklighet, sjukdom, abnormitet. Av honom har Stig Järrel gjort något sällsynt suggestivt, med reptilsnabba huvudrörelser och illusoriska övergångar från glasglimmande hårdhet till svampig upplösning.
Bertil Malmberg har skrivit »en ballad i
skymningen» för film, ett folksägenmotiv från
häxbränningarnas tid, med ett innehåll av
bibehållen folklig prägel men med något
stiliserad form. Flickan och djävulen handlar
om kampen mellan gott och ont, här delvis
uppfattade som krafter inom människan,
delvis som självständiga uppenbarelser. En
häx-själ tar sin boning i den utstötta flickan
som blir stinta i storbondegården. Bondens
åtrå, bondhustruns onda svartsjuka och
bondsonens uppriktiga kärlek till henne blir
de tre krafter som slits om att avgöra
hennes öde. Utgången verkar dock något
tillfällig, med ett kvarnskjul som tycks
förvandlas till en kyrka genom triumferande
psalmsång. Hampe Faustmans regi är
handfast men alls inte visionär. Det blir bondsk
realism men inte mystik, häxeri och lyftande
poesi. Bildspråket är nyktert och kargt,
fantasin håller sig nära väggar och föremål. Då
får Faustman ut mycket mer av
skådespelarna. Det sveper ett farligt virvlande
luftdrag kring Gunn Wållgrens häxbesatta
barfotaflicka, med ondskans sot kring de galna
ögonen, extasens fradga kring läpparna och
korpars heshet i skrattet. Järrels fuktigt
fosforescerande djävulsfigur har inte sällan något
av synförvändande makt i sitt uppträdande.
Filmen kan kallas ett storartat försök som
snavar över sin missriktade realism i
utförandet.
Marika Stiernstedts roman »Attentat i
Paris» har av Gustaf Molander använts som
underlag för en film, Den osynliga muren.
Det har blivit ett rätt onödigt bidrag till
ockupationsgenren, med motsättningen
mellan överfallare och överfallna som den
osynliga muren mellan två människor som fattar
kärlek till varandra. Det är en svår sak att
på en gång göra trovärdig och skänka en
viss nivå: antingen tvivlar man på
vederbörandes karaktärsegenskaper eller tror man
inte på deras handlingar. Det bästa är några
profiler av hetsade och förtvivlade varelser,
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
