Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
offer för ockupationspolisens brutala
människojakt. Men helhetsintrycket av filmen blir
tunt, flackande, utan förankring vare sig i
en bestämd miljö eller i en konsekvent
inställning.
Räkna de lyckliga stunderna blott är
innehållsligt en hj ärtknipande följetong om
skeppsredarsonen och sömmerskan, om
världens hårda krav och kärlekens offerväsen.
Utförandet, signerat av Rune Carlsten, gör
det hela uthärdligt och ställvis njutbart. Det
lägger konsekvent an på stämningsverkan,
med omsorgsfull, detaljrik rekonstruktion av
nittiotalsmiljöer, nöjeslokaler, borgarvåningar,
en syateljé, ett hyrstall, en djurgårdspaviljong
som försilvras av en regnskur. I denna film
är det främst fotograf, arkitekter och andra
medarbetare som stått för det konstnärliga.
Denna sida hos filmen kommer så mycket
mer till sin rätt som människoskildringen är
för enkel att tas på allvar.
Fritz Thoréns skådespelerskeroman Jag är
eld och luft har i filmversionen skalats av på
ett ödesdigert sätt. Prästdottern som blir
besviken på kärleken, efter att ha prövat den i
åtskilliga kombinationer, ägnar sig i stället
åt karriären genom skådespelarkonsten.
Hennes framgång är stor men i filmen föga
trovärdig. Slutligen, efter nya försök med
kärlek och moderskänslor och återvändo till
teatern, tror man inte på henne varken som
kvinna eller skådespelerska. Det kan delvis
bero på Viveca Lindfors, vars mycket fysiska
talang inte räcker till att utfylla rollen.
Männen kring henne är karikerade och smakar
teater. Anders Henriksons regissörsgrepp om
uppgiften är osäkert, han använder sig av
rena knalleffekter för att markera
vändpunkter i förloppet, och bildstilen är ojämn.
Och alla dessa kvinnor vill på en gång vara
filmen om en romantisk Don Juan och om
en sjaskig äventyrare som lever på kvinnor.
Den har inte blivit riktigt varken det ena eller
det andra, figuren är för kameleontisk att
helt hänga ihop, han är både hjälte och
stackare, både suverän förförare och ömklig
kärlekstiggare. Kvinnoepisoderna är
omväxlande men besynnerligt kalla och utan eggelse.
Efterhand blir de allt mera mardrömsartade
och groteska, ett löpande band av
kärleks-svultna kvinnor som låter sig bedras av
mannens cyniska sentimentalitet.
Ett försök att göra film av Olle Hedbergs
Kirsewetter-romaner har inte slagit väl ut.
Stopp! Tänk på något annat- har blivit
dialogfragment som hänger i luften, utan
tillräckligt underlag av bildskildring och utan
tillräcklig anslutning till förloppet. Det
unga parets trassliga kärlekshistoria ter sig
barnsligt nyckfull, överflödande av ordinär
argumentering men tom på lidelse, präglad
av stridiga viljor men utan övertygande
ömhet. Hedbergs litterära uttrycksmedel har
filmen tydligen ingen motsvarighet till.
Rättelse.
Genom ett missode har en tavla av Hilding Linnqvist,
återgiven som plansch i detta häfte, fått felaktig underskrift. Den
rätta texten lyder; Dc tre träden med skator. Oljemålning.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
