Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Speglingar av Birgitta i modern litteratur. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speglingar av Birgitta i modern litteratur
död): »Mor har dräpt honom. Mor talar om
sitt kall, men aldrig om andras.» Birgitta
själv: »Jag är inte det sega järn under
hammaren som ni mena, och jag vet ingen
så ömklig och svag. —- Utan blund ligger
jag på natten och spörjer vad ont jag gjort.»
»Vårt folk därhemma är starkt i att
förakta», säger Birgitta vidare på samma ställe.
»Männen förakta kvinnorna, och kvinnorna
männen, och mig förakta de båda.»
Heidenstams Birgitta tror att Guds rike måste
byggas genom samarbete mellan män och
kvinnor. Hon hör tonen från det drömda
klostersamhället: »Män och kvinnor, sjunger
klockan, så att det ljuder långt in i skogen,
män och kvinnor.»
Genom att begränsa omfånget till
pilgrimsfärden undvikes skildringen av
politiska brytningar (utom vid den seen före
ryska korståget, då Birgitta vägrar att ta
emot konungen). De skarpa konflikterna
med de närmaste stå däremot i hög relief.
De sluta dock alla — och det är undret —
med försoning och inbördes tillit. Mattias
och Karl, som båda klandrat skarpt, sluta
i beundran och hängivenhet. »Mor, du har
blivit så blid och dejlig. — Ingen, ingen
är som du», säger Karl till sist.
Heidenstam har tagit fasta på det
förbluffande historiska faktum, att några av
dem Birgitta hårdast dömde, blevo hennes
trognaste vänner. Självaste drottning
Gio-vanna av Neapel vart ju en av de ivrigaste
framjama av Birgittas kanonisation. De
skilde tydligen på sin vän Birgitta och den
allsmäktige sträf faren, som ibland brukade
henne till mun eller skrivare.
Det »ljuvliga och fromma» tar diktaren
starkast fram mot slutet av hennes levnad.
Han låter henne på återvägen från
Jerusalem sätta sig hos galärslavarna. »Hennes
blida ord gjorde luften ljus och lätt omkring
dem, och de skulle gärna ha offrat sitt liv
för henne, om hon det begärt. ■—
Vördnaden för henne var så stor, att då hon sov,
upphörde, liksom för ett hemligt tecken
Ängeln dikter ande »Sermo
Angeli-cus» för Birgitta. Av r henl änd s k
mästare omkring 1500.
Historiska museet, Frankfurt ain Main.
allt talande, och roddarna hällde vatten på
årorna, för att de icke skulle gnissla.»
Till den nya blidheten ger Heidenstam en
motivering som psykologiskt är fyndig, men
som inte kan täcka det hela. Hans tes är
den motsatta mot Strindbergs, som lät
olyckan och motgången göra Birgitta mjuk.
För Heidenstam är det medgången, som
åstadkommer sådan förändring.
»Hårda ord och olyckor förhärda dig, och
du plågar och späkar dig förgäves. Där
tarvas andra ting för att du skall mogna för
himlen», säger magister Mattias. Och när
hon spörjande ser på honom, svarar han:
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
