- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
54

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Speglingar av Birgitta i modern litteratur. Av Emilia Fogelklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emilia Fogelklou

»Du behöver medgångens klara, fulla
sommarsol.»

Där tycker jag diktaren berövat Birgitta
hennes djupa samband med »die Bürde der
Welt», den världsnöd, som förstorade
hennes universum och drev henne ut ur boet.
Den religiösa dialogen i Birgittas liv,
polariteten mellan den svarta ugnen och den klara
lågan, trubbas av. Men byter man ut ordet
medgång, som diktaren vill ha — sådan
hade Birgitta föga — mot gensvar, då går
det ihop. För profetens, som för diktarens,
längtan efter gensvar blir vilt motstånd,
som folkhopens, mindre hämmande än
obemärkt kvävning under kompakt
likgiltighet för budskapet. Och Birgitta nådde svar
på ett annat sätt i Rom, än i det land hon
fann ha sin styrka i att förakta.

Bakom Heidenstams dikt om Birgitta
ligger en mycket djupt lodande fråga, som
håller spänning i hennes religiösa problem.
Han hugger inte av knuten på Strindbergs
resoluta och förenklade sätt: först högmod,
sen ödmjukhet och Gud. Han ställer — i
magister Petrus’ mun — det inträngande
spörsmålet: »Var står skiljestenen mellan
Gud och människan?» Ägor kan man skilja
med stenar, men vem kan här dra gränsen?
»Gud vill alltid som du, mor», säger Karin.
Men hon tvivlar heller inte på att mor vill
vad Gud vill.

Allra starkast bryter detta gåtfulla drag
fram genom de ord Heidenstam lägger i
munnen på den döende sierskan. (Hon har
just nämnt sin husbondes namn och sina
barns.) »Äro de icke värda tusen gånger
större ära än jag? På alla mina frågor har
du svarat mig, evige domare, men så ofta
jag stammat den frågan, har det blivit
mörkt omkring mig. En tiggerskas två
tomma händer är allt vad jag har att räcka
dig. Så är det då din mening, att också de
som hetast brinna av åstundan att tjäna
din kärlek och rättfärdighet skola göra ont
liksom de onda, och bitter gråt skall följa
dem till jorden.»

I det svindlande perspektivet — dödens,
Guds — blir också för Heidenstams
Birgitta våra mätningar av människors
storhet meningslösa. Det är som om här till
sist Strindberg och Heidenstam nästan
mötas. Bakom alltsamman står den där
frågan Heidenstam här ställer och som vi
aldrig komma ifrån: »Var står skiljestenen
mellan Gud och människa?»

Det är ett nytt och förenklat sätt att
fråga samma spörsmål som vållat oändliga
debatter och schismer vid stora kyrkomöten
sen forntiden.

(Men tänk om det aldrig är en gräns, som
i den rumfyllande världens distinktioner!
Tänk om det snarare vore en strålning, som
genomtränger eller förhindras genomtränga,
»människoleret», »Guds sökarljus», som
Hjalmar Gullberg en gång kallar det. Det
minner om de gamla medeltidstavlorna med
en stråle mot helgonets öra: hon har
»mottag», som hör sändaren. Orden blir hennes,
men ljuset — En Annans!)

För tjugoett år sedan för samma
minnesdag i juli — frambar Selma Lagerlöf
sin version av »Sankta Birgittas sista
dagar», föregången av hennes kamp för att
från moderna psykologiska synpunkter rikta
in Birgittas bild. Elin Wägner har låtit oss
få del av de trevande anslagen, innan
dikta-rinnan nådde fram. »Det syns oss vara för
stort», så går hennes fundering, »att våga
tro att inom oss kunna bo hart när
gudomliga krafter. Grunden inom oss vill brista
efter sådana utsikter.» Efter en modlös
suck — för Birgittas eller det egna hjärtats
räkning? —: »O jag är en gammal kvinna,
och mig fattas den stora hänförelsen», hittar
Selma Lagerlöf hem igen. Hon erinrar sig
»bygdens enkla män och kvinnor, sådana
som ägt klarsynens och tankeläsningens
gåva, ehuru dessa gåvor iföljd av tidens art
än ansetts för bedrägeri, än för ofrivilligt
självbedrägeri». Hon talar om »snillena, som
mer än väl veta, att då dörrarna till deras

54

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free