- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
84

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

noblaste gester. Becker hade hatfullt utmanat
Frankrike; med en åtbörd av gallisk
ridderlighet och generositet svarar Lamartine med att
hylla Tyskland och räcka det sin brodershand.
Det hör till historien, att dikten i båda
länderna mottogs med smädelse och hån; dess
upphöjda språk var ingenstädes begripligt för
den fåvitska nationalismen.

Lamartine hade så verkningsfullt bidragit
till Thiers’ fall, att han erbjudits inträda i
kabinettet Soult-Guizot, men av fruktan att
bli doktrinärernas lekboll nöjde han sig inte
med mindre än ut- eller
inrikesministerportföljerna, och dem ville varken doktrinärerna
eller den ogynnsamt inställde monarken ge
honom. Han vägrade också att acceptera
ambassaderna i London eller Wien — det hade
varit att beröva sig parlamentariskt inflytande,
och Lamartine blev under dessa år alltmer
medveten om sin uppgift som framtidsman i
reserv. Till en början anslöt han sig dock till
regeringens fredspolitik. Men bitterheten över
att falla igenom vid valet av kammarpresident
i dec. 1841 bidrog att avlägsna honom från
Guizot. Och samförståndet med denne kunde
endast vara tillfälligt. Redan 1839 hade
Lamartine pekat på det ideologiska svalg som
var befäst mellan dem:

De doktriner som omfattas av högra centerns
namnkunnige ledare äro historiska, starkt rotfästa i det
förflutna, föga i nuet, ännu mindre i framtiden. Han
har studerat den sociala omvälvningen i den engelska
revolutionen av 1688 mer än i den franska revolutionen
av 1789. Den engelska revolutionen är en politisk
revolution; dess sista ord är Aristokrati. Franska
revolutionen är en social revolution; dess sista ord är
Demokrati. Att återställa en legal aristokrati, som bara
stigit ned ett eller två steg på levnadsvillkorens trappa,
det är denne store publicists erkända doktrin. Den
heter medelklass. Att organisera demokratien, så att
den får moralisk stadga och lever och så att den
regerar under den monarkiska enhet som håller den

i ordning, det är–vår doktrin. Den heter folk.

Mellan dessa doktriner kan det finnas aktning, det kan
råda fred och förbund under några få dagar; det kan
inte existera någon varaktig fred eller någon viljornas
anpassning till varandra.

Här har gränsen dragits upp mellan den
doktrinära liberalismen, organ för
storkapitalet och den högre bourgeoisien, och den
folkliga liberalism, som Lamartine närmat
sig från kristligt-humanitära och
feodalt-filantropiska utgångspunkter. Guizot var lika
obenägen som tidigare att upphäva
septemberlagarna och utvidga rösträtten. I blind
förlitan på kammarmajoriteten och chartans
bokstav reste han in i det sista mot varje
reformförslag ett orubbligt motstånd, som

fick sitt klassiska uttryck i den cyniska satsen:
»Berika er genom arbete så att ni få rösträtt!»
Att samhället härigenom berövades all
medverkan från den medelstora egendomen, de
liberala yrkena och intelligensen, påpekade
Lamartine förgäves 11 febr. 1842. Den 15
anbefallde han åter reformpolitiken som det
enda medlet att taga vinden ur de
revolutionära seglen; en progressiv politik vore i
längden den enda konserverande. Talet hade
sin toppunkt i en diatrib, som blivit historisk:

Då man hör dem kunde man tro, att politikernas
geni skulle bestå i en enda sak, att fatta posto i en
situation, som slumpen eller en revolution skapat åt
dem, och stanna kvar där orörliga, overksamma,
oblidkeliga — ja, oblidkeliga gentemot varje
förbättring! Om detta i själva verket vore hela
genialiteten hos en statsman i spetsen för en regering, så
skulle det inte behövas någon statsman: det kunde
räcka med ett gränsmärke!

Vid denna tid börjar det tydligen stå klart
för Lamartine, att det orléanska provisoriet
inte var anpassningsbart och följaktligen inte
motståndskraftigt, att en ny revolution var
under uppsegling, och att han måste
samarbeta med denna för att lägga grunden till en
liberal demokrati med djupare och mer
varaktig förankring hos folkets breda lager. Nu
vill han inleda sin egentliga karriär, skriver
han i ett brev 6 sept., och utöva vad han
kallar stor opposition — en opposition inte
bara mot regeringen utan mot regimen. Den
hyfsning av ekvationen han efterlyst 1835
har äntligen fullbordats: den 27 jan. 1843
bryter han med julimonarkien i ett anförande,
som väcker enormt uppseende. Han pekar på
»den demokratiska idéens oemotståndliga
styrka», nödvändigheten att grunda en regim
som bygger på hela folkets samverkan, inte
bara på den förmögnare bourgeoisien. Senare
framhåller han för sina väljare: »Det är inte
jag som övergått till oppositionen, det är
regeringen som gradvis avlägsnat sig från
den linje där jag hade varit lycklig att följa
den och i Ert namn stödja den.» Satsen kan
knappast jävas; Lamartines egen linje var
fullt konsekvent.

Därmed var också temat angivet för hans
parlamentariska variationer under de fem
år som återstodo fram till
februarirevolutionen. Han fortsatte att intaga en isolerad
position oberoende av de oppositionella
vänstergrupperna. En Lamartine kunde inte gå som
man i ledet, och ledarposterna voro besatta.
Alltmer sällan deltog han i debatterna, och
när han gjorde det, riktades orden vanligen

84

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free