Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L am ar t i n e
över kammarmajoritetens huvuden till
massorna utanför fönstren och avlyssnades allt
begärligare bland dessa. Under de åren
rotfästes Lamartines sagolika popularitet, hans
enastående grepp om de breda lagren. Hans
viktigaste insats som oppositionsman föll
utanför kammaren; det var Histoire des
Girondins, som påbörjades just 1843 och
publicerades 1847. Händelsen — ty det var en
sådan — celebrerades vid en stor bankett i
hemstaden Måcon, vars deputerad
Lamartine sedan länge varit. Mitt under ett oväder
improviserade diktaren därvid ett tal, där han
i livliga färger utmålade julimonarkiens svek
mot sin uppgift, sådan han fattat den redan
i Sur la politique rationelle, och slutade med
att bebåda en snart förestående omstörtning
under devisen rföraktets revolution. Slagordet
spred sig som en löpeld och blev en stående
karakteristik av februarirevolutionen, den
revolution, som enligt Tocquevilles utsago i
sina Souvenirs: »För första gången på sextio
år kom prästerna, den gamla aristokratien
och folket att mötas i en gemensam känsla, en
känsla av agg visserligen och inte av
tillgivenhet, men det är redan mycket i
politiken, där det gemensamma hatet nästan alltid
utgör vänskapens grund.» Däremot deltog
Lamartine inte i reformbanketterna; med en
god portion självbedrägeri ville han inte
dela ansvaret för revolutionens utbrott; han
ville vara den som tillkallades i farans stund.
Men då parisbanketten förbjöds, var han med
vid oppositionslc dirnas protestmöte, och i
stämningens yra uppmanade han patetiskt
till motstånd. Tre dagar efteråt begynte
upploppet, och självanklagelserna i Histoire de la
revolution de 1848 (1849) utvisa, att
Lamartine aldrig kunnat fritaga sig från medansvar.
Om man frånser fredsaktionen 1840 kan
Lamartine inte sägas ha gjort några
praktiskt-positiva insatser i julimonarkiens politiska
liv. De geniala glimtar av divinatorisk
klarsyn han lämnade prov på väckte uppseende
men fingo inga påtagliga resultat;
olycks-profetens roll är alltid otacksam. Men
huvudlinjerna i hans politik äro lätt urskiljbara i
sin klarhet och konsekvens. Från början ser
han tydligt, att utvecklingen oemotståndligt
går i demokratisk riktning, samt är
självmedvetet inställd på att en dag träda i spetsen
för en hållfastare regim än julimonarkien, och
med sällsynt tålamod och envishet fullföljer
han denna avsikt utan att engagera sig åt
något håll. Tillsvidare accepterar han och
stödjer julimonarkien som ett arbetsdugligt
provisorium. Den enda möjligheten till politisk
konsolidering ser han i samspelet mellan en
stark regeringsmakt, liberala reformer och
humanitär lagstiftning ■—• annars hota
ovillkorligen den sociala omvälvning och de
ingrepp i den privata äganderätten, som han
fruktar mer än allt annat. Under hela perioden
håller han fast vid de borgerliga friheterna och
kravet på utsträckt rösträtt, han känner
tillräckligt väl det provinsiella Frankrike och
dess konservatism för att inte vara rädd för
den allmänna rösträtten. Hans fredspolitik är
orygglig, men han kräver en fred med
bibehållen ära och värdighet. Då julimonarkien
gör sig omöjlig genom att avvisa detta
program i dess huvuddelar, tar han slutligen
sitt parti och går över till oppositionen. Han
träder då i allt närmare kontakt med folkliga
stämningar; siaren blir eko och resonans.
Målmedvetet förbereder han sig att samverka
med den revolution han anser oundviklig och,
medvetet eller omedvetet, bidrager att
framkalla. Då den bryter ut, når han den ställning
han så länge drömt om och får tillfälle att i
väsentliga delar förverkliga de idéer han under
det föregående skedet arbetat för.
Lamartines politiska talekonst präglades
alltigenom av naturlig höghet och ädel flykt;
synbarligen hade han sällsynt lätt att finna
ord, men även om han snart upphörde att
skriva ut sina anföranden, förberedde han
dem "alltid. Han hade knappast sin styrka i
repliken, och först revolutionen tvingade
honom att improvisera. Dock — tillfällets
inspiration och entusiasm lågade alltid i hans
vältalighet men tillätos aldrig att grumla
tankegångens klarhet och stringens; inte för
inte var Lamartines romantik väsentligen en
svärmisk förnuftstro med anor från
1700-talet. Han kunde göra ett alltför flitigt bruk
av den ädelblå pariören men hemföll aldrig åt
bombasm eller ihåligt patos; hans satser
bevara städse en aristokratisk måtta och
jämnvikt. Främst frapperas man av det orubbligt
värdiga, orubbligt allvarliga i hans
framträdande; han kunde finna uttryck för bitande
ironi och genomträngande skärpa men var
totalt blottad på kvickhet och esprit.
Lamartine tog sig själv liksom allting annat oerhört
högtidligt och var sällsport medveten om sin
egen betydelse, om vikten av sin mission, och
det är genomgående stora vyer, upphöjda
synpunkter och nobla motiv som bära upp
hans retorik. Ja, man kan inte värja sig för
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
