Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
intrycket att han stundom bar sin egen
själsfinhet i knapphålet och med ett visst välbehag
insöp dess doft. Från divalater kan man inte
helt frikänna den som skulle bli
februarirevolutionens hjältetenor med den för sin
klangskönhet vittberömda stämman.
*
Sainte-Beuve i Portraits contemporains,
Tocqueville i Souvenirs, Albert de Broglie i
sina Mémoires — alla bestyrka de, att
Histoire des Girondins satte direkta, fullt
urskiljbara spår i 1848 års händelser.
Vad som frapperar mig överallt i dessa
häpnadsväckande händelser», skriver Sainte-Beuve under
pågående revolution, »är deras karaktär av imitation
— och av litterär imitation. Man märker att frasen
gått före. Litteraturen och teatern bemäktiga sig
vanligen de stora historiska händelserna för att hugfästa
ixh ge uttryck åt dem; här är det historien som tagit
sig för att efterapa litteraturen. Med ett ord, man
känner att åtskilliga ting ägt rum endast därför att
folket sett boulevardteatrarna uppföra Le chevalier
de la maison rouge av Dumas och läst Les Girondins
av Lamartine.» Och Tocqueville, vilken som deputerad
bevittnat händelseförloppet på närhåll, uttrycker sig
med ännu större precision: »Imitationen var så
uppenbar att händelsernas fruktansvärda originalitet
förblev förborgad. Det var den tid då allas fantasi
förvillats av de kraftiga färger varmed Lamartine utmålat
sina ’girondister’. Den första revolutionens män voro
levande i alla sinnen, deras handlingar och ord
närvarande i allas hågkomst. Allt vad jag säg den
dagen bar dessa minnens synliga insegel; jag tyckte
hela tiden att man höll pä att leka franska
revolutionen snarare än att fortsätta dess verk.
Lamartine hade sålunda lyckats i sina
avsikter. Väl vetande, att intet längre stod att
vinna i kammaren, i känsla av att den
avgörande stunden nalkades hade han beslutat
att med detta verk vända sig direkt till den
breda publiken, till folket, för att vinna detta
för sina syften: »Man måste närma sig blixten
för att uppfånga och leda den» (brev 20/3
1843). Det var ingenting mindre än en
demokratisk och republikansk väckelse han avsåg,
och tydligt är, att han därvid med sin
enastående flair tillmötesgick latenta
strömningar i tidsatmosfären och folkdjupet; Louis
Blanc och Michelet voro ju samtidigt ute i
alldeles liknande ärende. Motståndet mot
republiken och arvet från revolutionen hade
sin egentliga härd i minnet av terreurens
blodsvälde. Just på den punkten satte
Lamartine in sin agitatoriska stöt: han ville
förhärliga de demokratiska idéerna och
samtidigt skildra de blodiga tilldragelserna i all
deras fasansfullhet för att därigenom
upprätta boskillnad mellan dem och förhindra att
de senare upprepades. I ett av Guillemin
återfunnet aktstycke av Lamartines egen hand
heter det, att han ville återupprätta
revolutionen i folkets själ och visa fram den renad
från det slagg av blod och sofismer varmed
dess sunda demokratiska principer blivit
upp-mängda. Eller som det står i inledningskapitlet:
»Det blod som sölar människorna fläckar inte
idén». Vi ha sett denna tankegång hos
Lamartine gå tillbaka ända till 1830-talets början,
och ännu 1861, i Critique des Girondins,
visade han sig trosvisst övertygad om att med
sin bok ha avstyrt en ny terreur 1848.
I sitt öppna och naivt moraliserande syfte
anknöt Histoire des Girondins till äldre tiders
historieskrivning, som i Plutarchos’
efterföljelse avsåg att för eftervärlden framställa
ädla förebilder och avskräckande exempel.
Verket saknar varje skymt av vetenskaplig
karaktär; där finns gott om sakfel; källorna
äro ogenerat och okritiskt utnyttjade; i stor
utsträckning byggde Lamartine på muntliga
meddelanden av överlevande, åldriga
ögonvittnen och medagerande, som han lade ner
mycken möda på att uppspåra och utfråga.
Men boken var också ett bidrag till den
romantiska historieskrivning, som hade sin
föregångare i Chateaubriand och som främst
eftersträvade att ge färgstarka, detaljrika
tavlor och scener och därigenom framkalla
intrycket av rörlig, levande verklighet. Först
och sist var Histoire des Girondins en gigantisk
politisk oration, men därtill kom ett medvetet
och publikfriande inslag av spänningsfylld,
sensationsmättad följetong i Eugène Sues stil
— »en historia full av blod och tårar».
Sainte-Beuve, giftig som alltid, förklarade,
att verket lika väl kunde ha hetat Les
Lamartine, och säkert är, att ett par av
protagonisterna närmast framställts som
idealbilder av författaren själv. Det gäller om
Mirabeau, liksom Lamartine en isolerad,
partilös aristokrat med demokratiska idéer:
Hans vältalighet, myndig som lagen själv, är blott
talangen att ge lidelsefulla uttryck åt förnuftet. Hans
ord sätta eld på allt och kasta ljus över allt; alltsedan
detta ögonblick nästan ensam har han modet att förbli
ensam — — han talar inte längre till människorna
i annat namn än sitt genis–Han reser sig mellan
alla partier och över dessa–Han ger sig inte åt
något, han underhandlar med alla–Hans
vältalighet var en patriciers, hur folklig den än var.
Hans demokratism kom uppifrån; den hade ingenting
av den känsla av avund och hat som jagar upp
människohjärtats dåliga lidelser och som i varje välgärning
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0106.html
