Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L a m a r ti n e
mot folket bara ser en förolämpning mot adeln. Hans
folkliga känslor voro pä något vis endast ett uttryck
för hans genis liberalitet. Hans stora själs grandiosa
utgjutelser hade ingen likhet med demagogernas
tarvliga irritation. Då han erövrade rättigheter åt
folket tycktes han skänka bort dem. Det var en
demokratiens volontär. — ■—- Naturen hade skapat
honom till förste minister.
Och det gäller girondistledaren Vergniaud,
vars förskönade drag röja Lamartines egen
nästan barnsliga egenkärlek och utvisa hur
han ville ha sig själv uppfattad:
Lättheten, geniets behag, gjorde allting hos honom
smidigt, talangen, karaktären, attityden. En viss
nonchalans angav att han lätt glömde sig, säker på
att återfinna sig själv med hela sin styrka i det
ögonblick han behövde samla sig.–Hans meningar
ägde bildrikedomen och harmonien hos de skönaste
poem. Hur folkligt hans skaplynne än var förbjöd det
honom att sänka sig till folkets språk ens för att
smickra det. De enda passioner han ägde voro lika
ädla som hans språk. Han avgudade revolutionen
som en sublim filosofi, som borde förädla hela nationen
utan att åstadkomma andra offer än av fördomar
och tyranni. Han hade doktriner men inget hat, han
traktade efter ära men icke efter äreställen. Själva
makten syntes honom något alltför reellt, alltför
vulgärt för att göra anspråk på. För egen räkning
föraktade han den och eftersträvade den endast för sina
idéers skull.
Det gäller slutligen till och med om
Robespierre, vars oryggliga pacifism
Lamartine förhärligade som ett motstycke till sin
egen.
Men även i övrigt var Histoire des Givondins
till brädden fylld av förstucken aktualitet
och polemik. Då Lamartine kritiserade 1791
års författning och den hindrande,
penning-förödande, demoraliserande roll som konungen
och hovet där ännu tillätos att spela, så drog
han en direkt parallell till julimonarkien. Han
vände sig i detta sammanhang mot hela
maktfördelningsläran, som inte hade någon
förankring hos nationen själv och endast vore
en fiktion. Med skärpa och klarsyn framhöll
han, att makten i själva verket aldrig är delad;
dess vågskål tynges alltid ned åt endera
hållet; jämnvikten är en chimär, och om den
existerade skulle den endast ha orörlighet till
resultat. Det var Rousseau-lärjungen
Lamartine som satte fingret på svagheten i
Monte-sqieu-lärjungen Guizots doktrin. Här
förklarade sig nu Lamartine öppet för republiken
såsom rörelseprincipens, övergångsskedenas,
de stora omvälvningarnas samhällsform,
medan monarkien vore stillaståendets, vilans,
motståndets statsskick. Det är en upprepning
av hans avståndstagande från julimonarkien,
och det är med 1830 års män i åtanke han
förebrår konstituanten för att den föredrog
monarkien, vilket ovillkorligen ledde till
blodiga konvulsioner, framför en laglig och
oblodig övergång till republiken, som hade kunnat
bespara Frankrike och konungen själv många
olyckor.
Stormningen av Tuilerierna 10 aug. 1792
blir i Lamartines framställning en tydlig
motsvarighet till julirevolutionen: bourgeoisien
kämpade för sina egna intressen, folket
däremot för friheten och idéerna. Man spårar
diktarens egen avoghet mot
borgarkunga-dömet och medelklassen i hans snäva
karakteristik av lagstiftande församlingen.
Konstituerande församlingen hade representerat den
franska tanken, nationalkonventet massans
hängivenhet:
Lagstiftande församlingen representerade bara
mellanskiktens intressen och fåfänga. Som ett uttryck för
den hederliga men i sina vanor egoistiska bourgeoisien
förde den ur denna stora kris med sig till statsstyrelsen
endast de medelmåttiga tankarna, de självkära
passionerna och den småskurna försiktigheten hos denna
del av nationerna, vars räddhåga är både dess dygd
och dess last. Den visste att skriva och tala men icke
att handla. Den ägde talare men inga statsmän.
Man behöver inte betvivla, att den folkliga
— och aristokratiska! — publik som läste detta
visste att tillämpa det på i tiden mera
närliggande företeelser, på den politiska och
sociala verklighet man dagligen hade för
ögonen.
Vid behandlingen av nationalkonventets
författningsdebatter tolkade Lamartine åter
vältaligt republikanismen: »Den demokratiska
republiken är den enda förnuftsmässiga
regeringsformen. –Det mänskliga förnuftet
är maktens enda
legitimation.–Evangeliet är demokratiskt, kristendomen är
republikansk!» Resonemanget känns igen från Sur
la politique rationelle — blott att orden
republik och republikansk nu öppet utsägas.
Men girondisternas republikanska ideal hade
dessutom den svagheten att vara formade
efter mönstret av antikens aristokratiska
republiker, som byggde på slaveriet. De hade
inte klart fattat den kristna anda som skulle
genomsyra framtidens demokratiska
republiker. Vad som föresvävade dem var en republik
fotad på den bildade och förmögna
medelklassens hegemoni och främst tillvaratagande
dess intressen. De sökte hejda revolutionen i
dess lopp och sätta demokratiens gränsmärke
bakom sig själva. Till skillnad från
Robespierre och Berget, som voro demokrater av
princip, voro de demokrater blott av om-
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
